Missilen har avfyrats!

pow-pow

Okidoki, plan A1 i Diagnos2014-protokollet har satts i verket! A1 innefattar något så enkelt som ett brev till f.d. psykiater som satte den skrattretande personlighetsstörningsdiagnosen, där jag frågar henne vad i helvete det var som hände (fast med trevligare ord). Så ska vi se om jag inte kan få henne att ändra den till förstämningssyndrom UNS, som det var sagt från början. Hon vet dessutom hur jäkla ettrig jag kan vara och att jag inte ger mig tills jag får som jag vill, hehe. När det handlar om vård så är jag stenhård, en s.k. jobbig patient.

Plan A1-2 i Operation Stultus är rätt fredliga, men B1-2 är aggressiva, men jag hoppas att jag slipper använda dem, mohaha :D

När påsken är över ska jag även ringa till vårdcentralen och beställa tid till min läkare där, för behandling av restless legs. Jag tänker inte acceptera att bli hänvisad till psyk en gång till, tänker vara riktigt ettrig där också, hehe. Vill doktor C inte behandla mig helt på egen hand, så får han i alla fall ringa min psykläkare och diskutera med honom, inte bara skicka mig vidare.

Så, det var det! Idag har jag smaskat på citroncheesecake mest hela dagen, jag bakade en sådan igår, men somnade innan den var redo att ätas. Ååh, god! Jag har mest latat mig, på söndagar slipper jag skolarbete. Har tittat på Star Trek Voyager och börjat sy på en duk. Åh nej, jag måste deklarera också. Shit.

Och så har ångesten jävlats med mig då och då. Den låg och sov länge, men diagnosgrejen väckte den, och trots att jag inte mår dåligt över ursprungssaken längre så vill inte ångesten lägga sig och sova igen. Dock så har jag jävlats tillbaka genom att göra roliga saker och tvinga min hjärna att tänka snälla saker om mig själv. Ångesten vill att jag ska ligga i sängen och hata mig själv, men det tänker jag inte gå med på.

Min morfar var rätt rolig. Han hade ständig magkatarr men envisades ändå med att ta sig en sup efter varje middag, och min mormor klagade på att det skulle han väl inte göra, med magkatarren och allt! ”Om magen jävlas med mig, så tänker jag jävlas tillbaka!” svarade han alltid. Hm, möjligen lite kontraproduktivt ;)

Morfar var sjöman då han var ung och hade ett minst sagt mustigt språk! Här är några av hans favorituttryck:

- förbannade tjuvkapitalistiska samhälle
- han (någon han inte tyckte om) borde få sina ballar fastknytna vid en flaggstång, och sedan firas upp med knyck!
- han borde skjutas med rävskit och sedan själv få tugga kulorna

*tar mig för pannan*

fluffy

Singing in the sunshine!

sunshine

Den här dagen utvecklar sig ju riktigt bra! Trots total avsaknad av sömn. Heja heja humöret! Jag kan inte låta bli att bli positivt påverkad av det fina vädret :) Vår/sommarsjukan gäller liksom bara på kvällen. Jag klarar inte av skymningsljuset, det ger sån grym ångest. Jättekonstigt!

Så, gott humör, trots en envis ischias som får mig att halta. Sååå sexigt! Hehe, jag känner mig som en gammal tant – ryggvärk, ischias och restless legs. Nåväl, jag ska ju till den där Feldenkreis-terapeuten i maj, hon kan säkert räta ut mig lite. När jag gick till kiropraktorn så hade jag en massa låsningar i kotor i ryggen, bröstkorgen och nacken, samt var sned i bäckenet så att mina ben var olika långa. Hu.

De där rastlösa benen stör mig. Vet inte vad jag ska göra. Jag sover med benen/fötterna på en spikmatta, annars ligger jag bara och sparkar. Jag ser på tv med spikmattan under fötterna. Jag blir snart galen och det blir bara värre och värre! Det verkar inte vara medicinerna, Lamotrigin ger ju inte sånt. Även om jag inte har tagit Lergigan och Nozinan på en månad så är pirrningarna ändå kvar.

Och jäkla inkompetenta vård. Det har jag skrivit förut: vårdcentralen vill inte ge mig medicin mot RLS eftersom att jag har kontakt med psyk, och min psykiater vet ingenting om RLS-mediciner och vill inte skriva ut något. Och så verkar det vara extremt tjocka väggar mellan vårdcentralen och psykmottagningen (de ligger i samma hus), så läkarna kan inte ringa till varandra. Lata puckon. När jag orkar ska jag bråka på dem igen – men vem ska jag bråka på först? ;) Jag får väl bjuda hem doktor C och doktor M på middag, så att vi kan diskutera en lämplig RLS-medicin!

house

05:31 Gråsmutsigt morgonljus

Idol <3

spongebob2

 

Åh, det har bara varit för mycket på sistone. Inte bara med mig, utan med andra i min närhet också. Nu är jag helt mentalt utmattad. Jag är olycklig, buhu… Om man ska se något positivt i det hela så är mitt känslotillstånd i alla fall inte sjukligt, utan en ganska sund reaktion på summan av skilda situationer (eftersom att total avsaknad av reaktion hade varit ganska oroväckande=osund).

Well well, jag är bara lite nere, inget allvarligt. Det går snart över. Önskar lite att jag ska få influensa eller något, eftersom att jag är ute efter det enda positiva som kommer med det: det är helt legalt att ligga i sängen hela dagarna.

Ni vet, den här jävla vardagen med alla dess sysslor. Den tar ju aldrig paus! Det kunde den väl göra vid lämpliga tillfällen (som nu). Men nej, vardagen har mage att hånskratta mig rakt i ansiktet: haha, tror du att jag upphör bara för att du är olycklig och trött, lilla fjant?!

Nej, det tror jag inte.

Detta är livet: vissa perioder går som raka spår, andra snubblar man genom, grenar och stenar och skräp överallt. Och igen: det är ju trevligt att mitt liv nuförtiden är så, eftersom att det är helt normalt. Förr i tiden, när jag var ung så var det inte bra, då var det grenar och stenar och skräp överallt, varje minut var svår att uthärda och jag snubblade ständigt.

Hmpf, och har de mage att säga att jag har något så hyfsat beständigt och allvarligt som en personlighetsstörning, när jag gör så stora framsteg på så kort tid, helt på egen hand. Inte för att jag för en sekund tror på den där pseudovetenskapligt ställda diagnosen. Kvasiintellektuellt! Vad hände med vett och sans!?

Sedan så undrar jag om jag inte har blivit helt allergisk mot psykiatriker, psykologer och s.k. terapeuter. Jag blir avigt inställd bara jag hör orden.

Personlighetsstörningar… det känns som att de är modediagnoser nuförtiden. Man sätter hellre en PS-diagnos än något så ”enkelt” som blandat ångest- och depressionstillstånd. Är psykmottagningar drivna på samma sätt som vårdcentraler, att tyngre diagnoser patienterna har, desto mer pengar får mottagningen?

Nej men allvarligt… mina psykiatriker verkar hemskt gärna vilja få det till att jag har någon sorts personlighetsstörning. Att en psykolog har bedömt att de ”symptom” på personlighetsstörningar som jag har troligtvis beror på Aspergers syndrom, kan man givetvis strunta i för hehehe, det är klart att jag har en personlighetsstörning!

Jag inte upprörd över diagnoshistorien längre, mest sur över att det blir en massa extraarbete för mig nu, när jag i flera månader har trott att allt var klappat och klart. Och så finner jag det intressant att min f.d. psykiater höll med mig om att den emotionellt instabila personlighetsstörningen var orsakad av medicinering och var således aldrig någon personlighetsstörning, men tydligen har jag ändå en personlighetsstörning. Haha. Och diagnosen grundar sig på ”symptom” som jag har haft sedan jag var tre år gammal. Åh.

Jag blir alldeles matt…

spongebob

 

 

 

Operation Stultus

Mohaha, nu har jag en plan för hela det här diagnosfiaskot. Den består av plan A och plan B, där varje plan består av två delplaner. Plan A1 kommer att verkställas nästa vecka, plan A2 förhoppningsvis i början av juni. Utfallet av plan A kommer att bestämma om plan B kommer att sättas igång. Plan A är en snäll plan, plan B är aggressiv. Så, härmed förkunnar jag att Operation Stultus har inletts! Planerna som kommer att följas heter Diagnos2014-protokollet.

Stultus är latin för korkad, dum osv.
Stultus a psychiatriae, hähä.

Så nu är jag på lite bättre humör och ska fokusera på andra saker. Till exempel skolarbete, och my precious Star Trek Voyager. Åh, jag blir på så glatt humör av att titta på det. Kommendörkapten Kathryn Janeway har sannerligen hjälpt mig igenom dessa svåra dagar :) Hon är en perfekt karaktär. För det första är hon den enda kvinnliga kommendörkaptenen i hela Star Trek-serien. För det andra så lyckas hon vara både känslomässig och auktoritär, på ett helt perfekt sätt. Jag är så trött på alla kvinnliga tv-karaktärer som antingen är känslomässiga vrak som måste bli tröstade av de manliga karaktärerna, eller är mesiga och korkade, eller så har de Aspergers syndrom på ett väldigt stereotypt sätt, eller så saknar de helt personlighet. Och no matter what så ska alla hoppa i säng med alla.

Men Janeway – hon är feminin utan att det på något sätt är överdrivet, hon håller av sin besättning väldigt mycket, men håller ändå en tydlig distans (hon är ju ändå högste chef), hon är stentuff, auktoritär, listig, intelligent, kärleksfull, rolig… Ja, utan Janeway skulle Star Trek Voyager vara värdelöst.

janeway

Snäll <3

Kathryn_Janeway_2373

Planerande

1-captain-janeway

 Skitförbannad :O

Slumpen avgör

angry-hedgehog

Jag önskar att jag kunde låta bli att reagera såhär starkt, men jag är så trött på att få reda på mina diagnoser av en slump. Jag har aldrig litat på att min läkare verkligen satte diagnosen förstämningssyndrom UNS, ty hon är verkligen knepig, så jag frågade psykologen idag vilken diagnos som står i journalen, och det var så jag fick veta. Annars hade jag inte fått veta något, om jag inte hade beställt journalkopior, eller bett om läkarutlåtande till försäkringskassan och det behöver jag inte förrän i slutet av 2015.

Varför kan läkarna aldrig berätta vilka diagnoser de ställer så att jag får en ärlig chans att fråga om och diskutera eller rent av protestera mot diagnosen?

Jag minns inte alla diagnoser jag har fått, men jag minns åtta av dem. Fem av dem har jag fått reda på av en ren slump. En fick jag reda på när den redan var satt och inskriven i journalen som huvuddiagnos. De andra två ställdes när jag personligen var hos läkaren, men de skrevs aldrig in i journalen så de spelade ju ingen roll (stafettläkare, ni vet. Om de slutar på mottagningen två veckor senare så försvinner ju diagnosen utan att egentligen någonsin har funnits).

bullshit

 

Så. Ja. Jag reagerar på att jag blir totalt överkörd och undanhållen fakta om mitt sjukdomstillstånd. Sjukdomstillstånd… diagnostillstånd, kanske. Märker att när sådana här saker händer så tänder jag till lättare ju fler gånger som de inträffar. Med betygsproblemet blev det samma sak. Jag vet inte ens om jag verkligen måste läsa om 50 poäng (men jag är ganska säker på det) men då rördes alla känslor från den gången då jag fick veta att jag måste läsa om 400 poäng upp. Ey, kära hjärna, vi får jobba på det här! Det låter väl som att jag jämt tar ut sorger i förskott, men såhär blir det bara när det handlar om typ extraordinära saker. Sedan är det ju en smakfråga om vad som är extraordinärt ;)

400 poäng är ju egentligen bara en termins studier, som en påpekade, men det kändes extra jävligt eftersom att jag läste dem när jag var inlagd på barnpsyk och bodde långt ner i avgrunden, och ändå fick my precious MVG, men jag fick slita som fan, så ja, det blev extra bittert.

bananas

 ”angry funny” är ett roligt sökord.

För övrigt så praktiserar jag just nu ”bryt ihop och gå vidare”, så snart kommer jag att kvittra igen :)

Hehe. Jag hade ju precis hamnat i ”gå vidare” angående betygsgrejen, men så var det visst dags att bryta ihop igen! Jaja, sånt är livet - pain and suffering in various tempos.

Så melodramatiskt det där lät! *computer, erase that sentence*

Nu får det bli lite te och Star Trek Voyager.

 

På ruta ett

Herregud, jag måste ta mig samman. Ångesten äter upp mig och jag vet inte var jag ska ta vägen. Känslan jag har är så äckligt tydlig. Efter allt mitt jobb med att få bort IPS-diagnosen så är den tillbaka. Jag känner mig så fruktansvärt kränkt och maktlös. Att min f.d. läkare ens hade mage att gå bakom ryggen på mig och säga att hon ska sätta diagnos A när hon sätter diagnos B!

Enligt henne så ”spelar det ingen roll vilken diagnos man har, huvudsaken är hur man mår” (alltså spelar det ingen roll om man har fel diagnos). Det roliga är ju att hon säger emot sig själv: det spelar ingen roll vilken diagnos jag har, men jag fick jobba som fan för att få henne att ändra på min ursprungliga diagnos. Hade det inte spelat någon roll så hade hon väl tagit bort IPS-diagnosen så fort jag nämnde det? Nej, att det inte är viktigt gäller bara henne, inte mig.

Hon fattar väl inte att alla diagnoser placerar en i ett fack, och att det är hemskt att bo i ett fack där man inte hör hemma. Det är väl hemskt med fack överhuvudtaget, men tyvärr så är de tydliga.

Dock så håller jag på att arbeta på min åtgärdsplan. Den blir inte nådig.

Min fars kommentar på det hela: ”vilka konstiga människor!” :D

Han är norrlänning och de underdriver ju allt (hehe, norrlänningsfacket) så egentligen menar han att de är komplett galna ;)

Nu ska jag gå å ha ångest någon annanstans. I soffan kanske. Bakom soffan? Jag får se. Just nu känns livet som när man är hemma hos en elak gammal tant och får en snustorr smörgås och endast ett halvt glas mjölk eftersom att hon är snål, och när man har ätit två tredjedelar av mackan så tar mjölken slut och man undrar hur i helvete man ska kunna få i sig den sista tredjedelen. Tanten har bara gammal mjölk kvar nu,  som har blivit sur och klumpig, och man undrar om man ska ta och dricka den ändå för att få i sig mackan, äta mackan som den är och då vet man att man kanske kommer att kvävas, eller lämna smörgåsen som finns kvar och få stryk. Medan man överväger sitt beslut så stirrar tanten på en med galna ögon men det går bara inte att bestämma sig för vilket alternativ som är minst hemskt.

Baserat på detta så låter det bra att sitta bakom soffan.

En tös från Koskuskulle, hon köpte sig en bulle, en morgon när hon skulle ta flyget ner till Rom
Den var av gammalt vete så när hon skulle ´ete så fastna bullhelvete i hennes stackars gom.
Där satt den sen i vått och torrt och samlade saliv och spott,
och om man fråga henne nåt så fick man inget svar.
Så slutet blev för denna mö att alltför tidigt fick hon dö, så akta er för vetebrö´ som legat några dar.

Den här brukade min far sjunga för mig när jag var liten, och så spelade han gitarr till. Hehe. Vetebrödstrauma.

 

Mordisk! Galen!

Jaha, det blev total jävla helvetes katastrof av värsta art. Psykologen var det inget fel på, men vet ni vad min sinnesslöa f.d. 62000kr-i-månadslön-utan-att-förtjäna-det-psykiater hade gjort? Hon hade inte alls givit mig diagnosen förstämningssyndrom utan närmare specifikation som hon sa, efter det att jag gjorde en diagnosutredning som fastställde att jag inte har emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) eftersom att den var orsakad av psykiatrins neddrogning som borde få första pris i förstörande-av-ett-ganska-lovande-liv.

Nä, hon satte ”ospecifierad personlighetsstörning” vilket min förmodligen medicinskåpstullande-av-hjärnförminskande-medicin gjorde om till EMOTIONELLT INSTABIL PERSONLIGHETSSTÖRNING. Jag som kämpade så hårt för att få bort den, enbart diagnosutredningen hade nog inte hjälpt, jag ägnade mycket tid åt att formulera argument och fakta om varför det är helt uppenbart att jag inte har och aldrig har haft IPS. Allt arbete förgäves! Och läkaren ljög till och med för mig! Jag fick ju inte ens chansen att diskutera personlighetsstörningsdiagnosen med henne! Riktigt fult gjort att gå bakom ryggen på mig sådär.

Jag blir vansinnig. Jag blev vansinnig. När jag kom hem blev jag helt galen. Jag har svalt och svalt all idioti och alla kränkningar i så jävla många år, men det verkar som om de verkligen vill knäcka mig, få mig bitter. Är man inte komplett tokig innan man hamnar inom psykiatrin, så är man det definitivt efteråt.

Eh, det här var ju inte psykologens fel men jag blev så vansinnigt arg att jag sa till honom att jag hatar den här jävla psykiatrin, ni är ena jävla idioter hela bunten.

Hm. Borde ha sparat det tills jag träffar min psykläkare. Men det var så skönt att för första gången på tio år uttrycka min VREDE verbalt direkt till någon som tillhör landstinget, men jo, det var väl onödigt att skälla på just honom =/

Nä, nu har psykiatrin förbrukat alla en miljon chanser jag har givit dem. Detta kräver åtgärder vilket kräver tankeverksamhet och just nu kan jag inte tänka, så jag återkommer när jag kan det igen.

Detta var droppen! Jag har stått ut med deras skämtvård sedan jag var 14, jag har fått nog!

Ps. Detta är mitt 1000:e inlägg på bloggen. Synd att det blev så negativt.

Ps.2. Jag har fått KBT-hemläxa: gå på en lektion i skolan. Hehe, här går det undan. Vet inte hur det kommer att gå, jag tycker väl att man ska börja lite försiktigare än att gå direkt på själva ångestmoment nr1. Han sa att jag skulle andas djupt och långsamt och stå ut. Men det är ju det jag gör!! Nåväl, jag ska försöka nästa vecka. Blir det alldeles för svårt att gå på en lektion, så kan jag ju nöja mig med att gå dit och sitta på skolgården och exponera mig.

 

Psyko-log

Åh kära nån. Klockan 11 ska jag vara hos den nya psykologen. Oj oj. Vet ni vad jag inte tycker om med det hela. Att jag måste beskriva mina problem! Jag vill inte säga vad mina problem är, för då blir de på riktigt, och JAG har väl inte problem? Oooo jag är så skräckslagen för spindlar att jag är helt handikappad, och jag kan inte gå i skolan i skolan för att jag får sån ångest av att vara i grupp. Men det är väl inga problem?!

Nej nej, usch. Jag har inga problem, jag förnekar bara verkligheten, och det är väl inget problem?

PIVA-dikt i Psykisk Svikt

Jag snuffsade om designen inatt, blev nöjd. Tyckte att det behövdes lite ljusa färger såhär när det har blivit vår och allt. Fast stjärnbakgrunden kanske ser julaktig ut. Jaja, jag gillar ju julen!

Ångestmonstret tog i alla fall sitt pick och pack och for sin väg. Tack tack. Jäkla elaka minnen som titt som tätt invaderar och gör sönder allt, förblindar förnuftet och grusar planer.

Men De ska inte få vinna och få mig att tro att jag hör hemma i en madrasserad cell och att verkligheten är för stor och svår för mig.

Men ni fina läsare kan få en dikt som jag skrev när jag var inlagd på psykintensiven i januari 2010.

PIVA-dikt i Psykisk Svikt (skriven 03:00)

när man ser vita rockar och tofflor av plast
vet man genast var man är, uppvaknad i all hast
sväljer lila tabletter ur en liten mugg
men jag tror inte att de hjälper ett dugg

maniska människor, ingen frihet inom räckhåll
ibland tror jag att jag är tillbaka på ruta noll
i en smärta som ingen vettig skulle kunna hantera
kräver alla att jag ska kämpa mera, mera!

min vän, den söta flickan med slang i sin nos
ja, hon väntar bara på nästa dos
den där beige smörjan de kallar mat
det var länge sen hon åt från ett fat

det är de vita korridorerna som skrämmer mig mest
och det är givetvis bakjouren som sover bäst
prinsessan på ärten vrider sig i svettiga lakan
i midnattsljud, i nattlig vakan

med vener igentäppta av Stilnoct och Imovane
så vill jag ut, ut! sova under en gran
röker mig genom natten, cigarett efter cigarett
jag vill sluta, men det är inte så lätt

timmarna går, klockan slår tre
jag ojar mig, o ack o ve
inne på PIVA står tiden still
men det är ju det här jag vill!

utslängd från HVB-hemmet, tvångsvård på psyk
det är som att få fucking jävla mentalt stryk
men jag ska visa dem, visa att jag kan
en gång för alla ska de se att jag vann

och jag har en plan, jag är ganska smart
till doktorn ska jag säga att livet är underbart
att jag vill ut och fiska, grilla torsk över öppen eld
för det är väl rätt normalt en söndagskväll

dumma anorexi och elaka herr stål
jag skickar iväg er med ett avgrundsvrål

(AAAAAHHHHHH)      

maniac

chocolateskeleton-bra

xanax(Xanax=Xanor)              

Ett litet patetiskt rop på hjälp

”Det var bara ett rop på hjälp, så bry dig inte om hen.”

Hur många gånger har man inte hört något sådant? ”Det var bara ett rop på hjälp”. Alltså behöver man inte bry sig. Alltså, jag fattar inte?! Om någon ropar på hjälp så ska man väl hjälpa? Ofta hör man det här i samband med självskador. Det är bara ett rop på hjälp. Ja fan det kan jag tro, faktiskt, och att skada sig själv för att ropa på hjälp tycker jag är ett ganska allvarligt rop på hjälp!

Varför är det så fult att ropa på hjälp? Ska man liksom ligga ner och vänta på att någon ska hjälpa en? Det tycker inte jag är att ta ansvar för sig själv. Sedan så är ju att skada sig inte något bra sätt att ropa på hjälp, men varför ska vi inte bry oss bara för att det är ett rop på hjälp? Varför ska man förakta och förringa och ignorera den som ropar på hjälp?

Likadant är det vid misslyckade självmordsförsök. Det ses verkligen som ett rop på hjälp, något patetiskt, något man ska strunta i. Lika underligt är åsikten att om man inte dör av sitt självmordsförsök, så ville man inte dö, för om man verkligen vill dö så dör man. Hahaha, säger jag bara! Ni skulle bara veta vad man kan överleva. Jag vet en som hoppade framför ett tåg men överlevde, med nöd och näppe, men hen kommer tyvärr aldrig att bli sig själv igen. Vårdpaket. Nej, hen ville inte dö, hade det varit hens vilja hade hen hoppat på ett bättre sätt!

Jag har flera exempel som ovan. Sanningen är att man kan överleva de mest sjuka saker. Och alla ni som säger att om man inte dör så ville man inte dö – ni är trångsynta och jag tycker synd om er.

Och, lite kul: om någon har gjort flera självmordsförsök men överlevt så blir reaktionen från jättemånga (även inom psykiatrin) att hen aldrig kommer att ta livet av sig. Men den största riskfaktorn för att man ska begå (ett fullbordat) självmord är tidigare självmordsförsök. Ju fler självmordsförsök = ju större risk för fullbordat självmord. Det kan man inte tro va?

Nej, det är bara rop på hjälp så vi skiter i personen. (En månad senare: Vila i frid)

Jag kommer i alla fall aldrig tycka att ett rop hjälp kan ignoreras eftersom att det var ett rop på hjälp. Det tycker jag att du också ska tänka över. Man behöver inte göra något stort för en människa i nöd, det räcker med att låta bli att ignorera och förminska och istället se.

Fastspända äro vi allihopa

Inlägget igår alltså… Jag skriver ofta direkt ur mitt hjärta, men det inlägget är nog det inlägg som kommer allra djupast inifrån mitt hjärta. I upplösningstillstånd släpper alla spärrar.

Antalet gånger som jag har pratat om den händelsen går nog att räkna på handens fem fingrar, och jag pratar bara mycket allmänt om det då. Inga sådana detaljer som jag skrev om i inlägget. Jag har nog aldrig ens skrivit om det så detaljerat. Någon gång ska väl vara den första, men det var skönt att skriva om det.

Det är märkligt det där att när jag är i det ”tillståndet” som jag var i igår, så tycker jag att jag förtjänade det? Jag tycker till och med att jag ska skära mig riktigt illa, som straff. Självhatet är så djupt…  Idag, när jag är på hyfsat vanligt humör (hehe) så tycker jag inte att jag förtjänade det. Och jag ska verkligen inte skära mig ”som straff”, för det är ju inte jag som har gjort fel, så då är det ju inte jag som bestraffas?!

Under de där 16 timmarna blev jag behandlad som ett djur. Hade personalen haft någon empati så hade de fattat att vissa saker var helt förnedrande och inte okej utsätta en medmänniska för. Vet ni vad jag tror? Vissa av den personalen som var med var rätt okej personer, men jag tror så att vissa inom psykiatrin blir avtrubbade tillslut. Håller man i många år på med bältesläggning och det som medföljer det (exempelvis sådant som hände mig) och andra saker som de flesta människor anser vara alldeles för förnedrande för att göra mot en annan människa – tillslut hamnar man i det fina ordet ”normaliseringsprocess”.

Hjärnan vänjer sig vid det ”onormala” och det blir ”normalt”. Och det är det som är en av farorna med bältesläggning. Avtrubbning. En del personal har från grunden ingen empati för patienterna (oh yes, we know!) medan andra slutar upp att förstå vad deras handlingar gör med människor (och jag menar inte att det är någon ursäkt för att bete sig hur som helst).

Ta bara det här med att nyckeln till bältesspännena låg så att jag kunde se den. Hur kan man inte förstå hur fruktansvärt hemskt och provocerande det är att ligga fastspänd och samtidigt se nyckeln till friheten?

Att frånta en människa rätten att röra sig är väl egentligen den mest inskränkande handlingen som någon får besluta om? Det är ju till och med mer invasivt än att sätta LPT. Så när man bälteslägger en människa är det ju av yttersta vikt att personalen förstår vad deras handlingar gör mot människan, eftersom att den yttersta handlingen – låsa fast – är av en så grov och kränkande art bara i sig, att personalen måste ha en enorm fingertoppskänsla för att inte göra kränkningen större.

Personalen som var med mig under de där 16 timmarna hade fingertoppskänsla som elefanter.

Och, som jag skrev, att låsa fast någon är så grovt och kränkande att det enligt mig inte hör hemma i dagens civiliserade samhälle. Det måste finnas andra sätt! Att avsluta en knappt påbörjad diskussion med att säga att det faktiskt inte finns något annat sätt, ”för vad skulle vi göra annars?” får mig att rysa. Vi kan åka till månen men det finns inget som helst annat sätt att hantera en agiterad patient på än att spänna fast hen? Snacka om att inte ens vilja försöka.

Men en förändring kräver ju att DSB (DeSomBestämmer) faktiskt börjar tänka och gör skäl för sin lön. Det är DSB inte så bra på.

Och: eftersom att bältesläggning kan användas både som bestraffning och ”förebyggande” (båda olagliga) och eftersom att så många psykpersonal har fingertoppskänsla som elefanter, så är riskerna med bältesläggning mycket, mycket större än nyttan.

En bra början vore ju att sammansätta en grupp politiker, vettig psykiatripersonal och patienter med erfarenhet av bältesläggning, och så får de i lugn och ro spåna om alternativ till bältesläggning och hur man kan genomföra förändringarna.

Vissa patienter tycker faktiskt är det är ”skönt” (hittar inget bättre ord, sorry) att bli bälteslagd, eller ja, nu menar jag att när de är i upplösningstillstånd så känns det tryggt att bli fastspänd så att de vet att de inte kan hitta på något tokigt. Jag tyckte att hon som intervjuades i Psykpodden hade ett bra förslag om hur man kan göra med dessa patienter – det får ingå i deras vårdplan att om de kan välja att bli lagda i bälte. Står det inte i någons vårdplan att hen får bältesläggas, så är det olagligt.

(Fast jag vill förstås att alla bältessängar ska bli brända på bål för de är så fula att ens ögon smälter, och så hittar man en annan lösning för de patienter som känner trygghet (fel ord? lugn?) i att bli bälteslagda när de känner att de håller på att bli okontrollerade. Finns bältessängarna kvar på avdelningen finns det ju risk att någon puckoläkare ändå bältar en agiterad patient, trots att det inte står i hens vårdplan).

Alla dessa grejer kräver förstås lagändringar och utbildning av psykiatripersonal, och det vet vi ju alla att det brukar ta omkring 2000 år. Och ja just det, jag glömde! Allt det här kommer ju att kosta skitmycket pengar, och de pengarna väl finns inte. Finns väl ingen större vilja heller på politikernivå att helt och håller få bort bältesläggning. Nej för fan, låt oss införa långbad, snurrstol och insulinbehandling igen. De är precis lika otidsenliga som bältessängar, och jag tycker att om ska man ha en föråldrad psykiatri så ska man gå in i det till fullo.

Ironi.

 

Tortera mera, ni njuter ju av det

Tankarna skriker så högt i huvudet. Din jävla lilla idiot. Du förtjänade det. Fattar du inte att du förtjänade det? Din äckliga satans hora.

Akutmottagningen den 14:e november 2010 klockan 16:00. Jag ska magpumpas och får spel, så de kommer från psyk och bältar mig. När de magpumpar mig så spyr jag ner hela mig, flera gånger, så de klär av mig nattskjortan så att alla i rummet kan se mina bröst. Det är manlig psykpersonal där. Så tvättar den kvinnliga psykpersonal av mig med kalla våta pappershanddukar. När det är klart får jag komma till intagningsvårdavdelningen. Då har jag lugnat ner mig, efter två timmar. Efter fyra timmar kommer psykläkaren och säger att jag ska fortsätta vara bältad eftersom att det finns en risk att jag försöker rymma, så i 14 timmar är jag bältad i förebyggande syfte. Det är olagligt. Ingen läkare kommer och bedömer mig sedan. Klockan 02 skriver läkaren i journalen att ”eftersom att läget är oförändrat så ska fastspänningen fortsätta”. Han har inte varit och besökt mig.

Jag får kissa på bäcken flera gånger, med personal i rummet. De drar ner mina byxor och sätter ett kallt metallbäcken under mig. På bordet två meter från sängen där jag är fastspänd till händer och fötter så ligger nyckeln till bältesspännena, så att jag kan se nyckeln till friheten hela tiden. Jag sover inte på hela natten, för jag kan inte sova när jag ligger på rygg. Efter ett tag lyckas jag sparka loss ena foten, så jag kan röra mig pyttelite i alla fall. Det är skönt, för alla mina muskler värker.

Jag blir släppt ur bältet den 15:e november klockan 10:16. När två manliga psykpersonal kommer för att låsa upp bältena så ligger jag återigen på bäcken. De ska just lyfta upp täcket för att låsa upp till fötterna när jag hinner åt dem att låta bli, för jag ligger på bäcken. De blir röda i ansiktet.

När jag släpps ur bältet har jag på ett helt dygn bara ätit en macka. Den matade en psykpersonal mig med när jag låg i bältet. När jag skulle få mina mediciner så stoppade de in dem i min mun och lät mig dricka saft med sugrör.

Alltså. Jag vet att tortyr är ett mycket starkt ord, men det här är ren och skär tortyr. Det som hände är olagligt, omänskligt och förnedrande.

Jag har sådana jävla flashbacks till detta nuförtiden. Mitt hjärta bankar vilt nu. Jag är röd i ansiktet och händerna darrar. Förut var jag på mitt rum och liksom vred mig runt mig själv och vankande vilt av och an. Jag känner mig som ett vilddjur instängt i en bur. Buren är gjord av mina minnen.

Och jag hatar mig själv så jävla mycket. Jag förtjänade det och förtjänar det igen. Förnedra mig gång på gång och jag ska bara hånskratta hela livet rakt i ansiktet. För jag blir aldrig fri. Och jag hatar er era jävlar. Se vad ni har gjort. Jag har PTSD. Orsakad av ER, psykiatrin. Om ni bara visste vad jag skulle göra med er om det inte fanns några lagar och regler. Men jag skulle inte låta er dö. Ni skulle få lida ohyggligt resten av era små patetiska liv. Jag skulle njuta av varenda sekund när jag plågar er. Jag plågar inte tills ni ber om nåd, jag plågar tills ni är tysta, precis som att ni inte gav er förrän jag var tyst.

Nu har jag tagit lite piller (inte för många), jag ska röka en cigg och försöka sova. Jag är inte suicidal och kommer inte att skada mig, jag mår bara jävligt dåligt men imorgon är det bättre igen. Tills nästa omgång kommer.

 

På gränsen till borderline

Jag har funnit en möjlig förklaring till att jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning fastän jag inte hade hunnit fylla 18, och vuxenpsyk dessutom uttryckligen hade sagt till BUP att inte ge någon patient den diagnosen – läkaren som satte den diagnosen på mig ville att jag skulle få gå i DBT.

Min tanke om detta föddes när jag för ett tag sedan pratade med en personal på DBT-enheten, och hon sa att de just hade börjat ta emot patienter utan emotionell instabil personlighetsstörning.

Alltså, för mig låter det ganska rimligt. När läkaren pratade med mig och sa att jag hade IPS så hade hon redan skrivit en remiss till DBT-enheten. Hon visste givetvis att man inte ska (kan) ge ett barn en personlighetsstörningsdiagnos, och vuxenpsyk hade också sagt det till dem.

Jag hade ett livshotande självskadebeteende – DBT är (väl? eller MBT också?) den enda (evidensbaserade?) behandlingen som finns mot det – och om jag inte hade haft IPS-diagnosen så skulle jag inte ha fått gå i DBT (alltså stått utan behandling).

Jaa, suck. Den läkaren var också fullständigt…galen. Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att hon skulle kunna tänka sig att sätta en diagnos enbart för att någon ska få terapi. Jag kommer så klart aldrig få veta hur det var, och det gör inte så mycket. Huvudsaken är att diagnosen är bortplockad.

Jag har velat hit och dit om jag någonsin har uppfyllt kriterierna för IPS innan jag var 18 (eller överhuvudtaget, ingen har ju pratat med mig om det, eller gjort en utredning) men kom på att symptomen ”ska vara varaktiga”, det vill säga inte uppkomma kortvarigt eller vid ett enskilt tillfälle. Och ett av kriterierna som jag ”hade” visade sig vid ett mycket isolerat tillfälle (före 18 års ålder). Så, efter det uppfyllde jag bara fyra kriterier av fem som man måste ha.

Sedan har jag ju egentligen aldrig uppfyllt kriterierna, om man ska vara noga, eftersom att ett måste är att ”Det varaktiga mönstret beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex skalltrauma).”

Lustigt att ingen inom vården insåg att jag bara uppfyllde fyra kriterier :) Men de hade väl fullt upp med att dricka kaffe! Dessa ständiga kaffekoppar i allas händer…

Ps. Vad menas med ”uppvisar påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla?” Nej, jag visste inte vem jag var, det vet jag fortfarande inte, men min självbild var väldigt stabil (SJÄLVHAT oh yeah!) och identitetskänsla… är det påtagligt att då och då vela mellan om man vill bli läkare eller biomedicinsk analytiker?

Ps2. Jag är hemskt nöjd med rubriken! På gränsen till borderline. hahaha :P

 

Psykisk sjukdom är en fysisk sjukdom

Jag tycker å det bestämdaste att uppdelningen psykiatriska åkommor – fysiska åkommor är så himla fel.

Känslor uppkommer inte ur tomma intet. Inget i kroppen kan komma ur tomma intet. Det är lika dumt som att säga att hjärtat slår utan några som helst verkningsmekanismer. Känslor är kemiska processer i hjärnan, och det tycker jag inte är något annat är kroppsligt. Attityden om att det inte alls är så, det finns inga bevis för att det finns hjärnförändringar vid psykisk sjukdom bla bla bla är bara idiotisk, ursäkta alltså för min ohövlighet, men det tycker jag.

1. Hur skulle man med gott resultat kunna behandla med läkemedel som förändrar den kemiska balansen i hjärnan om sjukdomen inte beror på just kemiska processer i hjärnan? Skulle man kunna behandla njursjukdom med läkemedel som hjälper mot njursjukdom om inte sjukdomen satt i njurarna? Haha, hör ni hur det låter?

2. ”Psykofarmaka hjälper inte alls mot psykisk sjukdom!” Nähä, och alla dem som säger att deras liv har räddats av psykofarmaka? ”Det är placeboeffekt”. Konstigt att en person kan testa femton olika mediciner utan effekt, och så har den sextonde jättebra effekt? Och visste ni att en placeboeffekt inte varar i mer än några veckor? ”Forskning har visat att SSRI (antidepressiva) inte har bättre effekt än placebo”. Så eftersom att SSRI inte har bättre effekt än placebo, så är det ett solklart bevis för att psykisk sjukdom inte sitter i hjärnan? Självklart, då faller varenda studie på andra läkemedelsgrupper som har haft gott resultat samman…

Vet vi om varenda signalsubstans som finns i hjärnan? I så fall skulle vi exakt veta hur hjärnan fungerar och dessutom vad varenda sjukdom (fysisk som psykisk) beror på, och det vet vi verkligen inte. Ingen forskare med intakt hjärna skulle drista sig till att säga att forskarvärlden vet allt om hjärnan. Det finns inget mer att upptäckta. Punkt.

Jag vill att ni som säger såhär om depression ska komma till vårt hus, se min anhörige i ögonen och säga att hens behandling med tricykliska antidepressiva inte har något som helst med att göra att hen efter nio års depression helt magiskt fick livet tillbaka med hjälp av medicinen. Och att hen hade provat både SSRI och SSNRI utan resultat, med TCA hjälpte, det är väl mystiskt?

Och det är en mycket märklig åsikt på grund av att mediciner mot fysisk sjukdom (så som epilepsi) även kan användas mot psykisk sjukdom. Tyder inte det väldigt mycket på att psykisk sjukdom beror på förändringar i hjärnan? Jag skulle nog våga mig på att säga att epilepsi och humörsvängningar/depression kan ha liknande utgångspunkter i hjärnan.

Jag tror inte att det är så enkelt att en psykisk sjukdom hos alla individer orsakas av exakt samma förändringar i hjärnan. Därför hittas inte funktionsavvikelser på fMRT hos alla schizofrena, till exempel. Det finns ju inte endast en orsak till varför man får njursvikt. Förloppet är detsamma, men orsakerna är många. Detta kan appliceras på så många många av kroppens åkommor.

”Det finns inget underlag för att det vid psykisk sjukdom finns strukturella avvikelser i hjärnan”.

Eh hm. Titta på detta. En jämförelse mellan en ”normal” hjärna och en bipolär hjärna. Olika bilder av detta har publicerats i bl.a. Läkartidningen och på Harvards hemsida.

bipolar-mri2

 

Intressant från Läkartidningen:

bipolar-svepelektronmikroskop

Forskning pågår om depression kan behandlas med antiinflammatoriska läkemedel, då deprimerade individer ha setts ha förhöjda värden av inflammatoriska markörer i cerebrospinalvätskan (den vätska som omger hjärna och ryggmärg). Jag hoppas verkligen att de finner något på den fronten! Med tanke på hur lite vi vet om hjärnan, så tror jag att det mellan människor är skillnad varför man drabbas av depression. Därför hjälper vissa läkemedel en person, men inte alls för någon annan.

Självmordsnära personer har visat sig ha höga halter serotoninmetaboliter i cerebrospinalvätskan.

Psykiatri är en specialitet precis som kardiologi, hematologi, men jag tycker att den inte ska vara åtskild från den somatiska sjukvården. Så härmed uttrycker jag min tydliga åsikt om att psykiatri är en fysisk sjukdom som borde vara en undergren till neurologi! Symptomen är psykiska, men det är ju inte symptom som orsakar en sjukdom, symptomen kommer från en sjukdom.

Jag kan inte låta bli att tänka att den strikta åtskiljningen fysisk/psykisk känns hemskt mycket medeltid :P Sinnessjuka är besatta av demoner, styrda av osynliga krafter…inte alls som de kroppsliga sjukdomarna…

Jag är tämligen säker på att fördomarna om psykisk ohälsa som något som man väljer raskt skulle minska om det blev sett som en fysisk sjukdom. Något som finns på riktigt. Som inte är inbillat.

Jag tror väl inte att någon ifrågasätter att ångest beror på utsöndring av adrenalin, och som vid långvarig stress/ångest övergår till utsöndring av kortisol ? Det kan ju till och med mätas med blodprov. Eller är det så att en ”frisk” människa som plötsligt får kortvarig ångest, får utsöndring av adrenalin, men inte en person som är psykiskt sjuk och har ångest? Det är nog så det är. Vi har ju valt att få ångest. Och sådant man väljer har inte fysiska orsaker, det kan jag faktiskt hålla med om.

Länk -> Hjärnan krymper vid depression

 

Ich liebe Therapie!

Den 16:e april ska jag till en psykolog på öppenvårdspsyk. Whoho! Typ. Jag känner ett starkt motstånd och en vilja att vara motsträvig. Mycket märkligt. Jag vill ha hjälp med mina fobier, och jag vill arbeta med det, men jag vill inte gå i terapi… Jag spyr på terapier! Anledningen till att jag slutade hos den förra terapeuten var inte bara att hon inte var särskilt bra, jag hatade hela situationen som terapisituation. Praaaata om sina känslor. Jag slutade i DBT:n för att jag var så jävla trött på det. Plus lite annat. Urk. Jag vill inte prata om mina känslor. Jag vill vara arg och göra vårdfolket illa.

Men jag ska försöka sansa mig och gå in i terapin med en POSITIVISTISK inställning. Inte som förra gången jag var hos denna psykolog, då jag ”är negativistiskt inställd och vägrar svara på en del frågor”.

Jag vet ingen annan situation där min hjärna kan gå i så totalt baklås som i terapier. Hjärnan blir en oanvändbar boll som skickar ut blixtar genom pannbenet. Och efter så många år i terapi så genomskådar jag deras försök att ”leda” en. Jag blir bara trött. Jag vet vad nästa fråga blir. Frågan ”hur mår du?” är så fruktansvärt komplicerad, det skulle ta fyra timmar att förklara ”hur jag mår”, här finns inga lätta korta svar, så jag nöjer mig med ett ”vet inte” och då måste vi ju analysera det…

Bara han inte har gått en steg 1-utbildning. Jag vet inte vad det är, men det är något dåligt. Vårdfolk som har gått den blir förändrade (åt det dåliga hållet). De blir som tomma robotar som jämt försöker ”leda” en, men på ett mycket anonymt (dåligt anonymt) sätt.

I maj ska jag också börja gå till en Feldenkreis-terapeut (eller hur det nu stavas). Jag vet inte alls vad sådana gör eller är utbildade i, men hon ska hjälpa mig med min ryggsmärta. De drar tydligen i hälar och armar och sånt. Låter mysigt! (på riktigt alltså, inte ironiskt. Jag gillar att bli dragen i.)

Dock fick jag på villovägar veta att hon vid första mötet gör NÄTVERKSKARTA och LIVSLINJE med en. Och jag ba: jag tänker inte på några villkor gå till henne!

Nätverkskartor och livslinjer kommer högt upp på min lista över mest-hatade-saker-som-existerar. Jag har fått göra så många sådana under min resa i psykiatrin, och de har alltid blivit liggande i ett hörn och aldrig använts. Och då har jag alltså suttit en hel eftermiddag och klippt ut jordgubbar och regnbågar och hejsan svejsan ur veckotidningar och limmat upp på ett papper som ska vara min ”livslinje”.

”24:e oktober 2004: jag såg en regnbåge. Dagen efter blev jag inlagd på psyk”.

Okej, inte riktigt så, men nästan.

När vi gör nätverkskartor så har jag så lite folk i mitt ”nätverk” att jag hittar på några typer, för att inte verka helt asocial (vilket jag är, mohaha). Men detta går ju inte om någon familjemedlem är med och gör nätverkskartehelvetet.

Men så frågade jag henne om man kunde slippa göra såna äckliga mentala misshandelstillhyggen (använde inte de ordet, så klart) och naturligtvis, man behövde inte göra sånt!

Så jag ska gå till Feldenkreisaren och bli dragen i hälarna!

Känner mig just nu lite sådär negativistiskt inställd på nattligt vis: ser 80 år av utanförskap framför mig. Varför försöker jag ens? Varför inbillar jag mig att mitt liv och jag är något?

Jag är bara en myra i universum som lätt kan stampas ihjäl.

Myra!

Vet ni att mina föräldrar funderade på att döpa mig till Myra? Det är ju helt sjukt. De syftade på det engelska namnet som uttalas Maaayyyjjra, och det är ju fint, men i Sverige hade det blivit M-y-r-a. Kan ni fatta hur namnmobbad jag hade blivit?

Tur att mammut och papput tog sitt förnuft till fånga! I morgon kommer papput hem från kärnkraftverket. Det var ju helfestligt när Greenpeace tog sig in där! Han och hans arbetskamrater såg plötsligt en stege stå vid staketet, och den stod kvar där i flera timmar, tills det kom några kärnkraftsgubbar i privatbil och tog bort den :)

På Greenpeace-banderollen stod det: PENSION NU!

Jag till pappa:
- Menade de dig eller?

Det tyckte han var ”halvroligt”, hehe.

 

 

Den upplysta despoten

Jag överlevde spindelattacken inatt. Terroristspindel! Uh, nu kommer väl NSA att börja kartlägga mig, jag använde ordet TERRORIST. Då kan jag ju lika gärna reta dem och skriva molotov-cocktail också, hehehe.

I Dagens Nyheter om några månader: ”EnMörkräddMänniska förekom i 250 NSA-rapporter”.

I alla fall så måste jag ha mattat ut mig riktigt ordentligt, eftersom att jag sov i totalt 19(!) timmar inatt/idag. Nu är jag återigen redo att ta över världen! Dock så får jag hindra mig själv lite, har i flera dagar planerat att anmäla Sverige till FN eftersom att jag anser att vi genom att använda bältesläggning bryter mot Konventionen mot tortyr, eftersom att den även innefattar ”annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.

Men det får bli ett senare projekt, till sommaren kanske.

Muminstämplad hand:

mumin

Breda handryggar är bra att ha när man spelar piano. Jag kan med tummen och lillfingret nå över mer än en oktav.

Och så längtar jag efter lite vårvärme så att jag slipper frysa knäna av mig när jag bär strumpfbyxen.

Strumpfbyxen <3 <3

strumpfbyxen

Jag är en fluga som snart kommer att bli ihjälslagen av en flugsmälla. Beredd! (och genomskådad, lalala…)

Och jo, förra inlägget… Det är ju sexårsdagen efter min utskrivning från BUP. 1254 dagar. Och så tycker vissa läkare att det är konstigt att jag inte fungerar ordentligt ute i samhället. Och det är mitt fel eftersom att jag klamrar mig fast vid patientrollen.

1254 dagar på en sluten avdelning. De vet ingenting. Och det är de som håller i flugsmällan. Skammen är deras. Inte min.

fuck-you

Nu ska jag äta violtabletter och tacka mig själv för att jag var och är starkare än alla de som försökte och försöker bryta ner mig i småbitar, ibland för sitt eget höga nöjes skull.

Jag vill bara säga förlåt till er som tagit mina slag

Idag är sex år sedan jag blev utskriven från barnpsykavdelningen. 1254 dagar i sträck var jag där. Som ett instängt litet djur, bakom lås och bom.

 

bup

Egentligen kommer jag nog aldrig att komma ut från den där avdelningen. På nätterna drömmer jag om att jag ska flytta därifrån men kommer aldrig iväg för jag har för mycket saker där. Jag återvänder flera år senare, mina saker är kvar, spindelväv överallt, damm, men jag får aldrig iväg mina tillhörigheter.

Mooonster hospital. Can you please release me?

Anorexia nervosa

Några ord ur en text som jag skrev för länge sedan.

Jag sålde min själ till dig och bad dig frälsa mig från allt det som gjorde ont. Något utanför min kropp behövdes som distraktion. Vi gjorde upp matlistor, du och jag. Varje veckodag hade sitt speciella schema. Kontrollen cementerade sprickorna i mig, du gjorde mig len igen. Trodde jag. Vad du lurade mig. Det var ju du som var döden.

För vågen visade aldrig tillräckligt lågt, och jag blev aldrig osynlig. Som du sa.

De skyddar dina armar, de är mån om dina inre organ. Näringen du inte vill ha som så snällt pumpas i ändå. Glasbitarna tas från dina gömmor, de är vana, hittar allt. Nästan.

Sjukhusskolan och en elev i klassen. Två lektioner om dagen. Tre terapitimmar i veckan. Fyra måltider du har hoppat över. Räknar kalorier istället för ekvationer. Om natten… lyssna efter nattpersonalens tassande steg. Har sönder så mycket som möjligt. Bygger ett torn av klossar, sparkar sönder det. Igen och igen.

Jag skriver och skriver, orden bara flödar, men till vilket pris? Det är så lätt. Och jag går till psykologen, men vad ska jag säga? Allt bara lever sitt eget liv i mig, ingen kontroll, ingen koll.

Tråden brast. Du försöker nå mig igen, den tömda flickan. Jag blundar.

-

EDIT: öppnade info-sidan om dokumentet. Det skapades lördagen den 11 augusti 2007 kl. 17:35. Skapare: BUP. Haha. 35 minuter efter middagen. Fan, jag kan se det framför mig. Höra ljuden. Datorn, klockan som tickar, gardinerna, matbordet, de två byråerna (grön och röd), det matta solljuset utifrån, personalens steg mot golvet, fläkten som brusar. Och jag kan känna den förbannade känslan som jag alltid hade efter middagen. Förmodligen tog jag en Xanor. Som inte hjälpte.

En helt annan värld.

Lystring lystring, all nattpersonal!

spongebob3

Jag sover ganska så bra nuförtiden, sova-varannan-natt-perioden verkar ha flugit sin kos, men i natt har John Blund gett mig fingret. Men mig går det ingen nöd på, dricker te och äter riskakor med pizzasmak, så jag tänkte förmedla ett meddelande till nattpersonal som förvägrar människor rätten att äta:

Ge era patienter en smörgås om de är hungriga!

Eller i alla fall lite yoghurt.

Åh, jag minns alla utsvultna nätter på olika psykavdelningar. Kvällsfikat serverades vid halv sju, och sedan kunde man få ett glas mjölk om man ville, men bara fram till klockan 22. Sedan ingenting, inte ens en skorpsmula förrän klockan 08, då det var frukost.

Fattar ni, efter klockan 22 så fick man inte ens mjölk! ”Nu är det vatten som gäller”, snäste gnällkärringarna på avdelningen om man 22.03 bad om ett glas mjölk (det där med 22.03 är faktiskt sant).

Jag brukade snatta skrumpna äpplen. Bättre än ingenting. En gång köpte jag risifrutti för att äta om jag blev hungrig, för jag tänkte att det kanske var så att man inte fick mat för att personalen inte hade tid att göra smörgåsar (många intressanta tv-program på natten) eller inte orkade, för då måste de ju både gå till köket och plocka fram saker ur kylskåpet (ansträngande). Men nej, jag fick dispens att äta risifrutti en natt, sedan var det STOPP!! hon äter risifrutti! tryck på överfallsalarmet! snabba dig!!

Alltså: 12,5 timmar med enbart vatten. Och psykiatripatienter har ofta sömnproblem. Vissa är vakna hela natten. Vi är fråntagna all vår autonomi. Ni har all makt över oss. Ta inte ifrån oss rätten att äta oss mätta också.

Så, kära nattpersonal. Om ni har den attityden ovan så tycker jag att ni ska testa att enbart dricka vatten under ett nattpass. Hur känns det klockan fyra på morgonen? Suger det inte liiiiite i magen?

Givetvis så fanns denna regel eftersom att om man skulle kunna få smörgåsar på natten så skulle alla patienter, hela natten, be om smörgåsar bara för att man kunde. Men ja, om någon patient skulle sätta i system att be om 25 smörgåsar om natten så får man väl bestämma att hen bara får två. Patienterna ska inte behöva ligga vakna för att magen värker av hunger och för att kroppen är inställd på att leta föda.

På sjukhuset för fysiska sjukdomar så var det inga problem med att få sig en smörgås eller en tallrik yoghurt mitt i natten, för du kan ju inte ligga hungrig, min vän. Nä, just det, det kan jag inte! Och det var ingen som satte det i system, och jag lovar att det var många ”mysko” typer på avdelningarna där också. Sådana typer som jämt sätter i system att äta smörgåsar hela natten.

Detta påminner mig om en vän till min mamma, som är skötare, och besökte ett gruppboende för förståndshandikappade (vad heter det nuförtiden? förut hette det utvecklingsstörd). Där berättade en sjuksköterska om måltiderna, särskilt kvällsfikat: ”och de ska bara ha en macka! De ber om två, men de ska bara ha och ha hela tiden, så en räcker”. Min mors vän tog aldrig det jobbet…

Så, allvarligt talat nu. Ge oss mat, för bövelen. En smörgås, lite te, två skorpor eller en tallrik yoghurt/fil. Ni finns till för patienterna, de finns inte till för er.

”Men vad fick du får hjälp då?”

Ibland får jag en jobbig fråga från bekanta som känner till att jag har varit sjuk. De som inte har någon erfarenhet av psykiatrin. ”Vad fick du för hjälp då?” Frågan är inte jobbig för att jag tycker att det är skämmigt med min psykiatrihistoria, utan för att frågan är ivrig och man känner att de vill höra om all hjälp och allt stöd jag fick. Som om de vill känna sig lugna över att om de eller deras nära och kära en dag blir sjuka så kommer de att få hjälp.

Och så är jag den som ska sitta där och berätta att ofta så finns det ingen vård värd att kallas för vård.

- Jag blev inlagd på barn-och ungdomspsykiatrin.
- Jaha, vad fick du för hjälp där?
- Jag fick mediciner.
- Hjälpte de?
- Nee, det gjorde mig sämre.
- Jaha. Hur länge var du där? Vad fick du för annan hjälp?
- Tre och ett halvt år. Jag fick mediciner och träffade en psykolog som var riktigt elak.
- Tre och ett halvt år??

Jag har inte fått frågan särskilt många gånger, kanske två gånger, men ni skulle se hur de liksom upprepar ”men vad fick du för hjälp då??” flera gånger och ser väldigt förvirrade ut. Jag släcker deras förhoppningar. Är noga med att säga att vården inte ser ut såhär för alla, det finns många som får bra hjälp, och att jag fick gå i dialektisk beteendeterapi och det tyckte jag om och det hjälpte mig många gånger när jag hade impulser att skada mig och jag har fortfarande nytta av det som jag lärde mig där. Men sedan:
- Slutade du skada dig då??
- Nä.

Och så den där skrattretande historien som sedan följer. HVB-hem för pojkar med neuropsykiatriska funktionshinder, där min ”behandling” för självskadebeteende och ätstörningar bestod i att jobba på bondgård. Eller nä, ”sysselsättning”, var det. Den åsikten har många inom vården haft, att om jag bara sysselsätter mig tillräckligt så kommer jag inte att ha tid att må dåligt = sluta skada mig. Å jovisst, det är inte nyttigt att bara ligga i sängen eller gå sysslolös, men allvarligt?

Och så vidare: Mediciner i massor. Ut och in från slutenvården. Bestraffningsmetoder.

- Men du mår ju bra nu. Du måste ju ha fått hjälp tillslut då?
- Jag blev bra när jag slutade med medicinerna.

*tystnad*

Jag minns för några år sedan, att min moster ibland pratade med min mor, och moster i varje telefonsamtal: ”men det måste ju finnas hjälp för Victoria! Det måste ju finnas hjäääälp!” Och min mor visste inte hur hon skulle förklara att det fanns faktiskt inte någon hjälp.

Alla dessa människor som är så bombsäkra på att det finns hjälp att få om man är/blir psykiskt sjuk. Jag hör det hela tiden i olika sammanhang: ”men sök till psykakuten, där får du hjälp!” ”om du nu mår så dåligt, så sök hjälp, det finns hjälp att få.” Men så skönt att tänka så, för vilken ångest att inse att det inte är säkert att jag får hjälp om jag börjar må dåligt.

Jag är absolut inte emot att man söker till psykakuten, eller söker hjälp för övrigt, verkligen inte, det är inte så jag menar, men hoppas att ni, om ni eller era anhöriga en dag drabbas av psykisk sjukdom, kommer att tillhöra den skara som får bra vård.

Jag klarade mig ur detta med livet i behåll. Det är det inte alla som gör.

Mejl till Sveriges Radio: Kränkande uttryck i titlar och text

Skickat: den 10 mars 2014 06:17
Från: Victoria
Till: Lyssnarservice Sveriges Radio Kommunikation
Ämne: Kränkande uttryck i titlar och text

Hej!

Först och främst vill jag tacka för alla intressanta program och dokumentärer som ni sänder på Sveriges Radio. Jag lyssnar med stor behållning!

Dock så har jag reagerat på en sak, nämligen att ni i titlar och text till program om självskadebeteende använder uttrycken ”självskadepatient” och ”självskadetjej”. Fakta är att patienter med självskadebeteende ofta bemöts mycket dåligt inom psykiatrin (bland annat på grund av dålig kunskap med fördomar som följd) och ett lika stort problem är att patienterna klumpas ihop till en enda homogen grupp, och begreppen ”självskadepatienter” och ”självskadetjejer” används flitigt av många.

Dessa epitet både belyser och förstärker hur psykiatrin inte ser människor med självskadebeteende som individer. Detta leder till att man inte får individualiserad vård, alla betraktas som likadana (allt som oftast som manipulativa och uppmärksamhetssökande. Och visst finns det säkert en liten grupp patienter som är så, det finns inom alla patientgrupper och i den ”friska” befolkningen i övrigt, men när personalen inte ser till varje individ så betraktas alla patienter som manipulativa och uppmärksamhetssökande, detta leder till dåligt bemötande och resultatet blir ofta katastrofalt).

Jag for hemskt illa inom psykiatrin på den tiden då jag vårdades för självskadebeteende, och just som jag har skrivit ovan så betraktades jag som manipulativ och uppmärksamhetssökande, vilket ledde till att jag inte fick något stöd på avdelningen då jag mådde dåligt eller hade skadat mig, eftersom att mitt beteende skulle botas genom att bli ignorerad. Teorin var att om jag inte fick någon uppmärksamhet så skulle jag sluta att skada mig, eftersom att jag gjorde så för att få uppmärksamhet.

Jag tog mig tillslut ut självskadebeteendet, men det var inte psykiatrins förtjänst, kan jag ju säga, men jag tar väldigt illa vid mig av att ni använder orden självskadetjej och självskadepatient, och jag vet att många fler med mig känner så.

Så jag önskar verkligen att ni ska skriva ”patienter/tjejer/människor med självskadebeteende”, för att inte förstärka uppfattningen om patientgruppen som homogen, både hos vårdpersonal som lyssnar på programmen, men främst hos det svenska folket.

Med vänlig hälsning,
Victoria

Skickat: den 10 mars 2014 15:57
Från: Lyssnarservice Sveriges Radio Kommunikation
Till: Victoria
Ämne: SV: Kränkande uttryck i titlar och text

Hej!
Tack för ditt mejl och synpunkter som jag vidarebefordrar till redaktionerna.

Med vänlig hälsning
Anna

I u-länder finns inte psykisk sjukdom, de kan inte unna sig det (eller?)

Hur j*vla många gånger har man inte hört det? ”De har inte råd att unna sig det”. Haha, som om psykisk sjukdom är något som man unnar sig. Något man har tid med. En gång sa jag till en skötare på BUP att jag i framtiden gärna ville åka till Afrika för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. ”Det finns inte där”, svarade han (så klart).

Psykiatern Abebaw Fekadu genomförde för några år sedan den största studien som har gjorts om psykisk ohälsa i u-länder.

”Avhandlingen ingår i en kartläggning som pågår i de flesta låginkomstländer på den afrikanska kontinenten. En delstudie avser befolkningen på några öar i en sjö i centrala Etiopien. I en annan delstudie intervjuas 68 000 vuxna i ett stort område i centrala Etiopien för att med samma instrument identifiera personer med depressiva tillstånd. Resultaten visar att depressioner, inklusive bipolära/manodepressiva tillstånd, är ungefär lika vanliga i Etiopien som i västerländska miljöer.”

”På senare år har dock en rad studier från Afrika och låginkomstländer i Asien och Latinamerika visat att förekomsten av psykisk ohälsa faktiskt är väldigt likt den i västerländska kulturer.”

(Umeå Universitet. Depressioner och psykisk ohälsa i Etiopien.)

Läkare Utan Gränser har sedan 1998 bedrivit psykosocialt stöd i mer än 40 länder. 2011 gav de stöd till 189 000 personer.

”Psykisk ohälsa är ett stort problem, framför allt bland människor som drabbats av våld och katastrofer och/eller lever i extremt riskfulla och utsatta områden. [---] De kan drabbas av sömnsvårigheter och chockreaktioner, de kan tappa matlusten och utveckla sociala fobier. Barn som drabbas kan dessutom få koncentrationsstörningar och inlärningssvårigheter. Trauman som lämnas obearbetade kan leda till en mängd olika symptom som till exempel panikattacker, mardrömmar, ät- och sömnstörningar, hjärtklappning, apati eller depression.”
Ja, tro det eller ej. Ätstörningar i länder som svälter.
Så nu kan vi väl en gång för alla sluta tjata om att människor u-länder har för fullt upp för att drabbas av psykisk ohälsa. Den åsikten är dessutom, förutom att den förnekar människor i u-länder ”rätten” att ha psykisk sjukdom, kränkande mot dem i i-länder som har psykisk ohälsa, det ger känslan av att de minsann har tagit sig tid att bli sjuka. Den åsikten är likadan som den där trångsynta fördomen att man väljer att få psykisk ohälsa.

Jo, ni ska dö nu

abilify

Idag knallade jag ner till apoteket och lämnade in flera förpackningar Abilify-rävgift. Vill inte ha medicin hemma som jag mår så dåligt av. Piller för 7500 kronor till destruktion, hoho, det var surt. Fast jag betalade ”bara” för en förpackning, 2500 kronor. Högkostnadsskyddet är ju på 2200.

Ännu surare är att endast 2% av intäkterna från sån här svindyr neuroleptika går till ny forskning för läkemedel. Det mesta av pengarna går till reklam. Jag prenumererade på Läkartidningen i flera år, och i varje nummer hade företagen som skapat atypisk neuroleptika (Abilify, Zyprexa, Zeldox m.fl.) en helsideannons med reklam för läkemedlen. Helsideannonser är fruktansvärt dyra. Jag tror fullt och fast på att Läkemedelsbolagen enbart drivs av vinstintresse. De höga hönsen är inte alls intresserade av patienterna som ska äta deras mediciner.

Detta visade sig ju klart och tydligt i och med hur Eli Lilly som skapade Zyprexa i flera år ljög och höll information hemlig. Som att Zyprexa trefaldigt ökar risken för stroke/TIA med möjligt dödsfall hos äldre människor, samt utveckling eller försämring av diabetes.

Eli Lilly började i början av 90-talet att i både USA och Sverige marknadsföra Zyprexa som ett utmärkt läkemedel mot beteendestörningar och psykoser hos personer med Alzheimers. De refererade till en ”studie” om detta för att stärka Zyprexas förträfflighet. Hm, Zyprexa har aldrig varit godkänt för behandling av demens, vilket nu står i FASS, tack och lov.

Hos unga kan Zyprexa orsaka störningar i ämnesomsättningen med extrem viktökning och följden att de får diabetes. Det höll de också hemligt. Den biverkningen är nu klassad som mindre vanlig, vilket innebär att fler än 1 av 1000 men färre än 1 av 100 drabbas. Jag tycker att det är mycket =( Fler än 1 av 10 000 men färre än 1 av 1000 avlider i plötslig hjärtdöd. Om man då tänker på hur många miljoner människor som har använt/använder Zyprexa, så blir det läskigt.

Även för Abilify har de rapporterats om plötslig hjärtdöd och diabetes, men frekvensen är inte känd.

Man får väl väga riskerna mot nyttan, för många människor har dessa läkemedel blivit räddningen, men jag tycker nog att läkarna ska informera sin patient om dessa risker. Nej men vänta, en massa patienter skulle inte vilja äta den då och då blir det ju besvärligt för läkaren!

”Det finns en viss risk för att du kommer att dö av den här medicinen, och risken att du utvecklar diabetes är ganska hög”.
Haha, as if!

Jag hade också varit tacksam om läkarna hade upplyst mig om den ökade risken för blodpropp i samband med neuroleptika-behandling. Förutom snaskandet av antipsykotika så hade jag tre andra starka riskfaktorer för blodpropp. Nej, den infon hittade jag efter 8 års användning, när jag hade blivit så pass frisk att jag orkade läsa i FASS och kanske framförallt: fatta vad det var jag läste. Är man sjuk ska man vara tillräckligt frisk för undvika att bli ännu sjukare.

Men Eli Lilly fick i alla fall år 2009 böta motsvarande 12 miljarder kronor för sitt fusk och lurendrejeri. (KemivärldenBioTech 2009-01-22). Även om det bara är en piss i Mississippi mot vad de har tjänat på Zyprexa, så är det ändå karma, whoo!

En blomma i tvångströja

Jag just nu:spongebob2

Värdelööös… att gå till kören gav mig en sådan ångest att jag helt enkelt inte klarade det. Det blir på samma sätt när jag ska till lektion i skolan. Jävla skit. Jag klarade av att gå på psykologilektionerna förra våren, även om det var väldigt svårt, men när jag skulle börja på matematiken i höstas så mådde jag väldigt dåligt redan innan skolan började, och när jag skulle till lektionerna så bara grät jag och hade panik. Min ångest och skräck inför att vara i grupp förstärktes.

Vad f*n är problemet då? Det är de där fobierna som jag skrev om i förra inlägget. Rädsla för att inte duga. Rädsla för att misslyckas. Helt enkelt har jag sådana enorma krav på mig att jag måste prestera på topp i en grupp att jag får så mycket prestationsångest att jag inte klarar av att vara i grupp. Det är ju sjukligt… Jag kan inte förklara det bättre än så här.

När jag ska sjunga ska jag också prestera, även om jag vet att den här kören är helt prestationslös. Alla får vara med, det spelar ingen roll om man inte kan hålla tonen. Man måste inte komma varje gång. Man måste inte vara med på uppträdanden.

Lägg då till svårigheterna med mellanmänsklig interaktion så blir allt ännu ett snäpp mer bedrövligt.

Men jag föraktade mig själv så mycket över att inte klara av något så simpelt som att gå på en körövning att jag ville skära mig som straff. Sedan kom jag på att det nog var ett lite för hårt straff för något så simpelt…

Får skaffa mig ett mantra som jag får upprepa flera gånger om dagen. Kanske: jag är bra, jag duger, jag gör så gott jag kan.

Jag hoppas att jag snart kan få en KBT-terapeut på psykmottagningen. Han eller hon kanske kan hjälpa mig att förutom spindelfobin komma över min gruppskräck och den förlamande prestationsångesten. De kanske också kan hjälpa med sociala svårigheter? Men jag ska anmäla mig till den lektionsbaserade kursen i religion nästa termin, det får bära eller brista. Antingen går det, eller så går det inte. Eller så går det halvbra. Naturkunskapen får bli på distans. Man ska inte ta i så att man kräks.

Ps. Kommer att svara på era fina kommentarer lite senare, drabbades av plötslig trötthet.

Till alla läsare:

virtual-hug

Insomnia amnesia ching chong tomato

sleep

Vargen Tuck kommenterade:

”Du får gärna skriva en inlägg om dina sömnsvårigheter- om vad som pågår i dina tankar när du inte kan sova osv. Antar att din sömnlöshet beror på psykiska faktorer och inte på fysiska. Märker du något att din sömn håller på att förbättras? Vet att dina bra perioder blir allt längre och fler till antalet samtidigt som dom dåliga perioder blir kortare och ”mildare”- är det ungefär så med sömnen också?”

Bild som beskriver en av orsakerna till mina sömnsvårigheter :P

brain2

Jag tänker för mycket, tankarna går av sig självt och går inte att avleda. Sinnet är plötsligt glasklart. Jag ligger i sängen och hjärnan skriker efter stimulans, tillslut ger jag upp. Den senaste tiden har jag ägnat den senare delen av natten åt studier om hjärtat. Tillslut är jag helt överstimulerad och kan inte sova för den sakens skull. I går natt försökte jag räkna med galvaniska element med Nernst ekvation, men gav upp tillslut, det var för komplicerat. Tankeverksamheten dog. Det är sådant jag sysslar med, lite onödigt, och så förstås filosofiska funderingar om döden och livets mening eller icke-mening, eller om hur det är möjligt att rymden är oändlig, om jag har fastnat i en tidsloop och vad jag gör just nu i olika parallella universum, om de existerar. Potato potato, ching chong tomato…

Jag tror att mina sömnproblem både är fysiska och psykiska, eftersom att jag har haft problemen ända sedan jag föddes. Jag tror att det är möjligt att födas med sömnsvårigheter som har fysiska orsaker.

Sedan har de givetvis psykiska orsaker också, men jag upplever ändå inte att problemen blev så hemskt mycket värre när jag började må riktigt dåligt (i 14-års åldern). Och märkligt nog så har sömnproblemen blivit mer extrema sedan jag började förbättras i mitt mående (2011) men när jag mår dåligt så blir de ännu värre. Ja, krångligt…

Jag tycker nog att sömnen har förbättrats lite nu när jag mår bättre igen. Är bara vaken kanske var tredje natt någon gång i veckan. Jag ser fram emot att sova varje natt! 2011 sov jag varannan natt i ett halvår, det var vidrigt. Efter cirka fyra månader ringde jag till och med till psykakuten och frågade om hjälp, för jag var så ångestfylld och desperat, tyvärr så var det en riktig ***** som svarade och var mycket snäsig och tyckte inte alls det var så farligt.

Ja, hoho, 03:50. Ska dricka lite te nu och lyssna på någon radiodokumentär.

sleep2

När inga fel hittas, hittas fel på

Igår pratade jag och min far om tiden då jag var på barnpsyks behandlingsavdelning (det var som ett behandlingshem som tillhörde BUP). Den låg ovanför akutavdelningen, och de samarbetade med varandra. När vi pratade förstod jag lite mer om varför det blev så himla fel där. Den absoluta majoriteten av ungdomarna som de behandlade där kom från trasiga, dysfunktionella familjeförhållanden, och de behandlade även mig och min familj som om vi vore dysfunktionellt fungerande.

Min far kallade igår denna tid för ”en mycket mörk period i vårt liv”. Jag har visst glömt väldigt mycket om vad som hände, men han berättade bland annat att jag och mina föräldrar fick göra ett minutiöst schema om vad jag/vi skulle göra när jag var hemma på permission. Min far frågade varför vi skulle göra ett sådant schema, och svaret blev att ”det fungerar ju inte hemma hos er”. Han frågade även om det gick bra att vi kom tillbaka tidigare till avdelningen i fall jag skulle börja må extra dåligt: ”nej”. ”Om det skulle fungera fint och hon känner för att stanna en timme extra, kan vi ringa då och säga det, så går det bra? ”nej”.

Det kändes mycket konstigt, för på akutavdelningen så uppmuntrade de till att jag skulle komma tillbaka tidigare om jag började må dåligt, och jag fick gärna stanna hemma längre om jag kände för det. Om det fanns extra medicin hemma så kunde jag till och med ringa och säga att jag känner för att sova hemma i natt, och det var inga problem.

Det var så sinnesjukt att i en familj som fungerar utmärkt (det var aldrig något i min familjesituation som gjorde att jag blev sjuk) och där permissionerna har utgjorts av spontantitet med hänsyn till dagens mående och ork, så skulle vi plötsligt typ sortera strumpor mellan 13:16-13:42 och sedan en rad meningslösa, inrutade aktiviteter som man blev förhörd om när man kom tillbaka till avdelningen, och hade man inte följt de, ja då hade vi inte medverkat i behandlingen.

Permissionerna blev konstiga och till och med ångestfyllda, för jag fick inte åka tillbaka tidigare ens om jag var självmordsbenägen (och på den tiden svängde ju mitt humör extremt snabbt).

Denna schema-grej för att ”strukturera upp vår kaotiska familjesituation” var bara en av alla de miljoner saker som gjordes för att ”behandla vår familj”, och schema-grejen var ändå rätt så mild i jämfört med annat. Men det var förnedrande. Det skadade oss. Och det som var förnedrande i hela denna situation var just att bli sedda som något vi inte var, att bli överkörda, att inte bli lyssnade på för en sekund.

Tänk er att som kompetenta föräldrar plötsligt bli bemötta som några som inte kan ta hand om sina barn, och nu ska ni också ha behandling för detta.

Mina föräldrar stångade sig blodiga för att få cheferna (personalen på avdelningen var bra, men inte cheferna och terapeuterna, och det var de som bestämde) att förstå att vi var en fullt fungerande familj och att det var jag som behövde hjälp, och min familj behövde hjälp att hjälpa mig, men vi var inte dysfunktionella.

Tror ni att de lyssnade? Nope. Jag vet inte hur många gånger mina föräldrar har suttit på möten och gråtit och bönfallit cheferna att sluta med det här, lyssna på oss, det här skadar Victoria (det gjorde det), hjälp oss men inte på det här sättet, det är inget fel på vår familj.

Familjen fick även gå i familjeterapi på BUP-mottagningen i två års tid, där vi skulle leta efter de fel i familjen som gjorde mig sjuk. Herregud vad vi letade. Och vi hittade fel! Så klart. Om man ägnar två år att leta fel i exakt varenda vardagssituation, ja då hittar man tillslut någon liten obetydlig skärva, som finns i alla familjer, men som man blåser upp till något enormt stort.

Detta skadade definitivt min relation till mina föräldrar. Och mina föräldrar mådde extremt dåligt av terapin. Min syster också.

Efter två års terapi kom terapeuten fram till: ni är en helt vanlig familj, ändra inte på någonting.

Äntligen. Men då var skadan redan skedd.

Jag fick alltså ingen terapi för att lära mig att förstå och hantera min ångest och mina känslor förrän jag var 17 år(!) och började i DBT. I fyra år utgjordes min ”behandling” av att hitta fel på mina föräldrar. Jag tycker så synd om dem, för allt de fått utstå. Alla insinuationer från vården om att de har skadat mig. Det var/är verkligen inte bara jag som har tagit skada av icke-vården.

Och behandlingsavdelningen? Det gjordes två försök med mig att flytta dit, men försöken blev aldrig långvariga. Om man behandlar en familj som man brukar behandla de familjer som kommer dit, utan att ha kompetens att se vad varje ungdom och familj behöver, ja då går det ju åt pipsvängen. Vi gjorde vårt bästa där, mor och far protesterade så gott som de kunde men då det inte hjälpte så blev dog protesterna tillslut, men vi följde ändå ”behandlingarna” men cheferna och terapeuterna vägrade att se vad jag behövde för att må bra och fungera, så varje gång började jag tillslut må så dåligt att jag fick flytta ner till akuten igen. För det är så, är man sjuk men inte får den hjälp och det stöd man behöver, så hjälper det inte hur mycket man än försöker, tillslut så kraschar man.

Så nu vill jag uppmana er som jobbar med ungdomar (och deras familjer): anta inte att du vet vad som behövs bara för att du har jobbat med hundratals familjer innan, utan våga öppna ögonen och se vad just denna ungdom och dennes familj behöver. Anta inte att alla behöver samma hjälp och behandling (även om de till synes har samma problem) se individerna och deras individuella behov. Gör inte de misstag som jag beskriver ovan, de kan skada så oerhört mycket. Min far mår fortfarande väldigt dåligt än idag när han tänker på ”denna mörka tid”.

Tack, barnpsykiatrin. Ni la skulden för min sjukdom på två helt fantastiska föräldrar, som fortfarande inte helt kan skaka av sig känslan av skuld som ni gav dem, trots att de vet att de inte har gjort något fel, och trots att jag säger att de är underbara föräldrar.

>töntig rubrik<

Nu är den äntligen lanserad: Mörkrädds Youtube-kanal med samlade godbitar ur pianoarkivet! Länk finns även i menyn till höger.

Igår var en trevlig dag, tack tack. Nu tänker jag ha många sådana dagar. Kanske kan Lamotrigin-höjningen hjälpa till. Jag har slutat att vara sur för att jag behöver mäducin för att fungera och må bra (för det mesta, förutom när jag har fel dos, då): Jag var sjuk i tolv år innan jag hittade rätt medicin, i åtta av de åren var jag förfärligt felmedicinerad, och nu, mina damer och herrar, har jag äntligen hittat en medicin som fungerar och som jag dessutom inte har en enda biverkning av. Och jag behöver enbart ta en medicin. Då ska jag vara tacksam!

Sedan är det lite småkul med alla huffelpuffare som råder mig hur jag ska lägga om kosten, köpa femtusen svindyra naturpreparat och så vidare för att slippa medicinering, eftersom att läkemedelsindustrin avsiktligt skapar mediciner som gör mig sjuk, och detta vet psykiatrin om (det måste vara nån scientolog som sa så?)

Då tycker jag att det är underligt att jag blir friskare och friskare istället för sjukare och sjukare?

Nä, puffelhuffare hela bunten. En anhörig blev påprackad typ tjugo produkter av en sådan, under en period av några månader, bland annat extrakt av tarminnehåll från kaskelotval. När jag berättade vad som stod på innehållsförteckningen så åkte flaskan rakt ner i soppåsen. Ingenting av de där medlen fungerade, eller jo, i ett par dagar/en vecka kändes det bättre, sedan ingenting. Placeboeffekt it is. Hen är fortfarande sur för att hen gick på det =/

Visst får man äta valbajs om man vill, det är upp till var och en, men jag litar på Lamotrigin :P Jag kollade upp den. Lanserades i början av 1990-talet, så jag tror härmed att den är säker. Eventuella farliga sena bieffekter borde ha dykt upp nu, och jag tänker inte äta den i tjugo år så det är ju ingen fara.

Men förmodligen så har läkemedelsbolaget mörkat dessa sena bieffekter. De innefattar nog: kraftig hårväxt i näsan, upplösning av inre organ och huvudavlossning.

Ur den kommande, sensationella forskningsrapporten, som dock inte ger några konkreta svar:

”Denna rapport visar att behandling med lamotrigin kan ge huvudavlossning. Den bakomliggande mekanismen är okänd, men det faktum att ny provokation med läkemedlet gav svårare symtom än vad som setts tidigare tolkas som en överkänslighetsreaktion snarare än en direkt avstötning av huvudet orsakad av substansen. Fynden vid undersökningarna gav i många fall viss misstanke om upplösning av nackkotor, vilket skulle kunna få huvudet att ramla av, men flertalet av patienterna hade normal bentäthet, och odlingar, serologier och PCR gav inga infektiösa förklaringar. Författarna påpekar att vid huvudavlossning hos en lamotriginbehandlad patient måste psykosomatisk orsak uteslutas innan man betraktar det som lamotriginorsakat.”

crazy-smile

Jag åberopar härmed min rätt att tycka till

För ett tag sedan skanderade någon amerikansk psykiater ut att: ADHD FINNS INTE!! Och det finns alltför många människor i denna värld som anser att AUTISM OCH ASPERGERS FINNS INTE!!

Och jag tänker: så enkelt det vore om det var så. Att det bara var små små egenheter. Inget så allvarligt att det är värt att få kallas för funktionshinder och ingå i diagnosmanualerna. Du är noooormaal. Näääästan. Alla måste få vara som de vill, det innebär ju inte att man har en diagnos.

Men det är ju inte så. Det kan vi väl alla skriva under på? Ska vi radera NPF-diagnoser och således dra in allt stöd och hjälp som finns för människor med NPF (som det ändå finns för lite av…) De som fått/får detta stöd, och mår och klarar sig mycket bättre på grund av det, dra vi bara dra undan mattan då?

En sådan oerhörd kränkning mot alla med NPF, att säga att deras funktionshinder inte existerar. En kränkning också mot alla anhöriga till dem, och mot alla de läkare, lärare, sjuksköterskor, assistenter, pedagoger osv osv som jobbar med detta i sin vardag.

Nej men hörrni – ni jobbar med något som inte finns! Känn på den du!

En diagnos ”föds” då en tillräckligt stor grupp människor uppvisar liknande symptom och svårigheter, vilka skiljer sig så mycket från övriga redan existerande diagnoser, att man kan prata om ett eget symptomspektrum (även om psykiatriska diagnoser tenderar att gå in i varandra).

Den psykiater som anser att ADHD inte finns tycker istället att barnen istället har till exempel bipolär sjukdom. Detta blir ju problematiskt, eftersom att man då måste göra om hela bipolär-diagnosen. Låt oss tänka efter: hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och impulsivitet ses vid ADHD, och kan möjligen (men långsökt) liknas vid en mani, men mani innebär ju också ett kraftigt förhöjt stämningsläge, grandiositet, m.m. och viktigaste av allt: en person med bipolaritet är ju inte manisk jämt och ständigt, men jag har svårt att tänka mig att en person med ADHD är hyperaktiv (och alla andra symptom) i perioder?

Alltså måste kriterierna för bipolär sjukdom göras om, och då faller många som just nu har diagnosen bipolär bort. Då måste vi skapa en ny diagnos. Fattar ni hur komplicerat det här blir?

Och då skulle barnen inte medicineras med Ritalin/Concerta, utan med Litium och antipsykotika. Låter det så mycket bättre?

”ADHD är överdiagnostiserat” är en vanlig kommentar. Jag tror såhär: det är klart att många med ADHD har fel diagnos, fel diagnoser sätts hela tiden inom alla områden, psykiatriska som somatiska. Jag tror snarare att borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning är mer överdiagnostiserat än ADHD, då IPS verkligen är den stora slasktrattsdiagnosen som alla (flickor) som inte passar in någon annanstans (men de skadar sig själva) får.

Ni får rätta mig om jag har fel, men måste man inte genomgå en neuropsykiatrisk undersökning för att få diagnoser som ADHD, Aspergers och autism? Enligt min läkare så får hon inte skriva ut ADHD-medicin om patienten inte har genomgått NP-utredning och fått diagnos. Och jag kan inte få en Asperger-diagnos förrän jag har gjort en NP-utredning (vilket jag inte tänker göra, men men) trots att flera inom vården i många år har misstänkt att jag har Aspergers. Schizoaffektivt syndrom-diagnosen, däremot, fick jag efter fem minuters samtal med en läkare (det var ju fel, igen…)

Likadant med borderline – där krävs ingen utredning! Man kan få det, men det är långt ifrån alla som gör en utredning innan diagnosen. Jag frågade min psykiater om detta, faktiskt. Svaret: man brukar inte göra någon utredning.

Hur sjukt är inte detta! Så nej, jag tycker allt att det är större risk för överdiagnostisering om det inte ens krävs en utredning för att få en diagnos.

Jag såg ett tv-program för ett tag sedan om en skola i Danmark(?) för barn med ADHD. Där tog barnen ingen medicin, men lärarna på skolan var specialutbildade och arbetade med olika verktyg för att barnen skulle förbättra sin motorik, koncentrationsförmåga, impulsivitetskontroll m.m. Och barnen förbättrades faktiskt. Sedan så hjälper ju inte en sak alla, det säger ju sig självt, men detta vore väl drömmen – att alla barn med diagnoser verkligen fick hjälp från låg ålder.

Jag har ett förslag till hur detta kan finansieras! De toppchefer som får avgångsvederlag på en massa miljoner kronor – de får behålla ett visst antal procent av fallskärmen så att de inte blir gnälliga, och resten ger de vänligen men bestämt till stöd för barn med diagnoser, och till övrig psykiatri (som går på knäna, vilken överraskning)

Det kostar mycket pengar att förbättra vård och skapa sådana här saker, men många bäckar små blir snart en stor å, som ni vet, och jag tycker att det är viktigare att människor med psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser ska få de bästa chanserna till ett bra liv, än att några guldputtar ska kunna ha fyrtioelva sommarresidenser i Västindien och köpa slipsar gjorda av rent guld och diamanter, hah!

Och så kan vi sno av Reinfeldts lön också, och alla andra ministrar med lön över 80 tusen/månad. Fast då har de väl inte råd att köpa kavajer, de stackarna.

Djävulssnaran

Äh. Jag får väl vara ärlig. Har skrivit och skrivit men bara raderat allt om och om igen. Rakt på sak: idag föraaaaktar jag mig sjäääälv! Hata hata hata. Tankarna ungefär såhär: Någon borde skjuta huvudet av mig, för jag är så dum och fjantig. Jag borde köra händerna i en avfallskvarn, så att jag får lida riktigt mycket. Jag kan i alla fall dunka huvudet i väggen, men då blir det ju synd om väggen som måste snudda vid min äckliga panna… Varför går jag inte bara å självdör?

Haha, jag skrattar faktiskt när jag läser igenom det här. Så dålig är jag ju inte. Ja kära nån. Ibland bara blir det såhär. Det går över efter ett tag. Jag borde inte låta mig påverkas så mycket av andra. Särskilt inte över dåtiden, men ibland… ja, allt bara rasar över mig och jag orkar inte vara stark och oberörd. Jag borde inte tänka på allt som har hänt och sedan tänka att det var mitt fel. Men de där jävla flashbacksen… Sammankopplade med en stark känsla av skam.

Den kommentar som tar mest på mig: Du försöker alltid vara så speciell.

Jag vet inte varför den är värst… kanske för att den innefattar precis hela mig, allt jag gör och hela min personlighet? Och för att jag känner mig tillintetgjort, och fånig. Jag försöker bara vara viktigare än alla andra.

Men jag är ju bara mig själv. Jag vill inte vara någon annan än mig själv. Vill varken förminska eller förstora mig själv. För det förstnämnda har jag gjort så många gånger, och det känns så fel… Nej, jag ska inte låta mig påverkas, men vet ni, när man tillbringar år efter år med människor som hela tiden har åsikter om hur man ska vara, inte vara och som gärna tar sig tid att smula sönder en till en foglig massa som inte säger emot (jag vägrade bli en foglig massa) man blir påverkad.

Om jag bara kunde få glömma… Jag kan hantera alla dessa minnen förutom när jag ofrivilligt kastas tillbaka till dåtiden och återupplever allt. Jag kan se nyktert på det som har hänt, men inte när flashbacksen kommer. Nu är det ju inte du-försöker-bara-vara-speciell-kommentarerna som spelas upp, men jag orkar verkligen inte skriva om vad det handlar om. Minnesbilderna hakar i varandra, tar aldrig slut, A leder till B, C, D, E. Jag ingen… inget att sätta emot. Röda ögon stirrar på mig från varje hörn. Klorna runt halsen. Lasersiktet på bröstkorgen. En röd punkt. Om du andas så skjuter jag.

Ju mer jag kämpar emot ju mer insnärjd i Djävulssnaran blir jag. Om jag bara ligger still så slutar den hålla fast mig, men hur ska man kunna ligga still när det är tusen år sedan paniken tog över?

Små brev med räddningen begravda i snön

brain

Eh. Låg i sängen och försökte sova när jag helt plötsligt fick en tanke om att ta en överdos. Bara sådär. Å så viskade det i örat: ingen skulle behöva få veta, det blir din och min hemlighet. Så dumt. Du gör mig verkligen till regissör. Och jag har bara läskiga fentiazingrejer hemma, man får otäcka extrapyramidala biverkningar då. Och annat dåligt/farligt.

Jag frågade mig själv: varför? Och jag har inget bra svar. Jag vill inte dö, inte slippa ifrån en stund, inte skada mig. Lustiga tanke!

Control the alternative to delete.

Nej fy fan, jag lägger ner det projektet.

Projektet?

Konsekvensanalys är väldigt bra när man får impulser att skada sig. Om man nu inte är så impulsiv att man inte hinner med någon analys. Konsekvensanalys har många gånger hindrat mig från att göra mig illa. När jag gick i DBT hade jag telefonstöd, och när jag ringde för att få hjälp att inte skada så brukade min terapeut be mig att beskriva vilka konsekvenser mitt handlande kunde leda till. Kom alltid fram till att det fanns risk för LPT, och slutna avdelningar är ju så grymt ofestliga.

 

Även fast det visade sig att jag inte hade borderline, och trots att DBT:n inte fick mig att sluta självskada, så har jag jättemycket nytta av de kunskaperna. Skulle inte klara mig såhär bra (lika lätt, i alla fall) utan DBT-kunskaperna.

Tänk så irriterande att behöva börja räkna från noll igen – dagar utan självskada, alltså. Två år och sju månader sedan. Jag vill inte räkna från noll. Den 22:a februari är det tre år sedan jag skrevs ut från slutenvården för förhoppningsvis sista gången (man ska aldrig säga aldrig). Tänk så fort tiden går. Det gör den när man har roligt :)

Det känns så väldigt, väldigt länge sedan, det där andra livet. Jag delar upp mitt liv i tre delar: före kontakten med psykiatrin-åren, slutenvårdsåren, komma-ut-på-andra-sidan-åren.

Idag pratade jag och mamma om de där åren, slutenvårdsåren. Hon frågade hur det kändes då, om jag mindes det. Först visste jag inte vad jag skulle säga, men sedan kom jag på det.

Det kändes som att brinna i helvetet dygnet runt , varenda dag i sju års tid.

Tips och råd till vårdpersonal. Del 1

infinite-freedom

Rosie skrev i en kommentar:

”…Studerar själv till ett arbete inom vården och hör och ser mycket av det du beskrivit och letar så efter en förebild eller några ”stöttande exempel” att tänka på när maktlösheten växer. Tänkte om du ville berätta om några av ”De goda händelserna”, personer som bemött dig bra. Vad gjorde/sa de? Hur förmedlade de hopp och trygghet i praktiken? Kurslitteraturens teoribildning om vad respekt, medmänsklighet och människovärde är känns ibland nästintill utopiska när man ser hur de i praktiken tillämpas.. Så vill du hjälpa en vilsen student vore det guld värt!”

Jag ska kanske börja med att säga något som en del vårdpersonal möjligen tvivlar/inte tänker på, och det är att du, som vårdpersonal, alltid är jätteviktig för patienten. Som patient befinner man sig i ett otroligt hjälplöst läge, och liksom att en vårdpersonal kan såra och förstöra så mycket, så betyder det mycket för en patient att bli sedd och respektfullt bemött. Lika mycket som jag led av att bli dåligt bemött, lika mycket betydde de ”bra mötena” för mig. Och du är lika viktig även om det är en avdelning med hög patientomsättning, att vissa patienter kanske bara stannar några dagar.

Så, vad menar jag med att bli ”sedd”? För det första att bli sedd och behandlad som en människa, en individ, inte en diagnos eller en sjukdom. Ställ upp tio patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning framför dig, så är ingen exakt den andra lik. Likadant med ADHD, bipolaritet osv. Just detta tyckte jag var så hemskt, att få en stämpel på mig utifrån min diagnos, att jag ”var på ett visst sätt”.

För det andra att mina problem och mitt lidande tas på allvar. Att slippa höra ”ryck upp dig”, ”nu beter du dig bara barnsligt” (när jag skadat mig) med mera. Som vårdpersonal ska man verkligen se upp med att börja jämföra lidande mellan patienter, jag har själv fått höra att andra patienter minsann har mycket svårare problem än mig, när jag berättat om något problem/svårighet jag har. Vissa kanske säger detta för att inge patienten något slags hopp, ”det kunde ha varit värre!” men man känner sig bara fruktansvärt nedvärderad, att ens problem inte tas på allvar.

Och tänker man på dessa två aspekter av att se patienten, så känner sig patienten respektfullt bemött.

Goda händelser jag minns från psykiatrin.

De 2,5 första åren på barnpsyks akutavdelning (tills jag fick IPS-diagnosen, hm hm, då blev jag ”en sån där”) så kom personalen regelbundet (flera gånger om dagen) in till mig på rummet och frågade hur jag mådde, pratade lite med mig och så. Det här gav en stor trygghet, särskilt eftersom att man när man har riktigt hög ångest kanske inte klarar av att ta sig ut ur rummet för att be personalen om hjälp. Själv så liksom låser sig min kropp och jag kan inte ta mig ur sängen.

Vad pratade vi om? Det var väldigt varierat. Om jag mådde dåligt så frågade de lite runt om varför jag mådde dåligt just nu, och något som kändes bra för mig var att de lyssnade utan att värdera eller döma. Bara finnas där som en lyssnade medmänniska som orkade höra på ens mörka tankar. Att i ord få ur sig det jobbiga gör att man inte känner sig så ensam. Om jag hade svårt att prata om det jag tänkte på så kunde personalen be mig att istället skriva om det, och ge papperet till dem, eller inte, jag fick bestämma själv. De kunde också be mig att skriva om hur jag skulle kunna göra för att må bättre, både på kort sikt och på lång sikt. Har man det nedskrivet så är det lättare att greppa.

Mådde jag inte jättedåligt så pratade vi ibland om den friska Victoria. Det gjorde att jag kände att jag inte bara var en sjukdom och fick mig även att minnas livet utanför psyks slutna väggar. Vad har jag för intressen? Är det några intressen som vi skulle kunna fortsätta ha här på avdelningen? (t.ex. så tycker jag ju om att måla, så jag fick ha mina akrylfärger på avdelningen och träffa en arbetsterapeut). Har jag några drömmar i livet? osv.

Ibland fick jag också fysisk närhet, som att de höll om mig när jag grät. Och det var liksom så…det gav en trygghet. Att känna att de brydde sig. Här ska man dock som personal alltid fråga om man får krama/röra vid personen. En del får bara ökad ångest av beröring, eller tycker att det är obehagligt men vågar kanske inte säga det spontant.

Men man behöver inte alltid prata för att visa att man finns där. Ibland frågade personalen om de bara skulle sitta hos mig och t.ex. läsa en tidning, för att jag inte skulle vara ensam men jag hade ändå inte behov av att prata.

Något av de dummaste synsätten jag har hört är att man inte ska bemöta patienter bra för då vill de inte bli utskrivna, eller bara vill komma tillbaka till avdelningen. Eller att de håller sig sjuka för att få omtanke. Hah! Det är verkligen raka motsatsen, att man faktiskt blir sjukare av att bli dåligt bemött, och får sitt självhat bekräftat: ja, jag är en dålig människa som förtjänar att bli behandlad som skit. För allvarligt talat, kan man bli frisk av att bli behandlad som något katten har släpat in? Nej. Blir man bra bemött så ökar chanserna drastiskt att man snabbare mår bättre (i alla fall enligt enkäten för tidigare psykiatripatienter som jag genomförde förra våren) och mår man bra/bättre så vill man inte vara på en avdelning.

Nu blev inlägget långt och jag har massor mer att skriva, så det får bli ett del 2-inlägg lite senare! Viktiga saker, då: du som vårdpersonal är viktig, se patienten som en individ, prata, lyssna, visa att du finns där.

Här är andra inlägg på samma tema:

Änglar inom psyk (de finns!!)

Änglar inom vården, del 2

Enkätsvar: Vård och bemötande av människor med självskadebeteende

Hehe, sött…

safety

Uppåtperiod, polyfarmaci och äldrepsykiatri

rational-thoughts

Jag verkar ha kommit in i en… vad ska jag kalla det, uppåt-period? Jag är extremt pigg, är ofta vaken 35 timmar utan att vara det minsta trött, det liksom spritter i kroppen. Jaja, inte mig emot. Bättre det än att vara trött och hängig. Bara jag lyckas hålla det på en någorlunda stabil nivå, *host host* Blir det för illa så brukar jag ta Abilify en tid, det lugnar ner mig.

Jag känner mig ibland så glad över att borderline-diagnosen har tagits bort. En enorm lättnad. Att jag blev av med diagnosen var bara tur, att min f.d. läkare kunde ta in att medicinerna orsakade symptom som såg ut som borderline.

Att jag dessutom fick en ursäkt ”för att det blev som det blev”… kan inte beskriva hur mycket den korta meningen betyder för mig. Att få ett erkännande att hon och hennes kollegor har gjort fel. Ett erkännande att de medicinerade mig till sjukdom.

Jag har väldigt svårt att förstå hur läkare tänker när de drogar ner en 14-åring med höga doser neuroleptika, benzo och SSRI. Att använda ett läkemedel och utvärdera responsen noggrant har jag inget emot, men att bara ösa på med tabletter… oförsvarbart.

Ärligt talat önskar jag att ingen hade upptäckt att jag mådde dåligt, för då hade jag sluppit psykiatrin och deras medicinkåta läkare. Zoloft blev början på spiralen nedåt. Synd att de inte tog sig tid att utvärdera läkemedlen utan behandlade biverkningar med ännu mer medicin som gav fler biverkningar. Men ärligt talat så är det ju smidigare och mindre tidskrävande för en läkare att skriva ut fler piller än att gå igenom med patienten hur hen upplever medicineringen.

Jag kommer aldrig förlåta min DBT-terapeut la skulden för söndermedicineringen på mig.

Hmm, jag hyser ändå ett visst hopp för psykiatrin. Jag upplever det som att de vill bli bättre, och det är ju mer hoppingivande än att de inte vill bli bättre. Dock så tar förändringar lång tid.

Något som behövs är äldrepsykiatri. Det är inte många landsting som har det. Depressioner, t.ex. hos äldre ter sig annorlunda än hos depressioner hos yngre, därför går många äldre med sina depressioner och lider. Kan misstas för demens, också.

Att äldre dessutom ofta har många somatiska sjukdomar gör det hela ännu mer komplicerat, därför behövs specialister inom geriatrisk psykiatri, som har koll på allt det här, samt hur psykofarmaka ska användas hos äldre. Om man tror att psykisk sjukdom är förunnat yngre personer så tar man fel. Psykisk sjukdom är lika vanligt hos äldre som hos yngre, och ökar tyvärr också. Okänt att kanske att social fobi och tvångssyndrom är mycket vanligare hos äldre än man tror.

Mer äldrepsykiatri åt folket!

hands

Totalkatastrofal

Jag blir riktigt jävla labil när jag har varit vaken mer än ett dygn. Just nu fantiserar jag om att krossa porslin. Bara kasta, kasta, kasta. Kasta in mig själv bland skärvorna. Välta bord, slunga stolar genom fönstren. Riva, demolera. Utan ett ord. Men det är givetvis inte ett dugg belevat, och jag vill vara belevad, åtminstone ge sken av att vara det. Ärligt talat vet jag inte exakt vad ”belevad” innebär, men det är tydligen ett positivt ord. Ord misshandlas, de omvanskas ofta under tid. ”Patetisk” betydde från början ”överdrivet känslomässig”, eller, är det fortfarande en synonym till patetisk? Jag tyckte att tjejen som sjöng i kyrkan på julafton var patetisk, i ordets ”rätta” bemärkelse, men man kan ju inte använda det epitetet då det skulle missuppfattas.

Åter till ämnet: Problemet med att bli sådär okontrollerad är att jag kan göra saker som är extra dåliga, impulsivitet lalala… Kasta mig ut från balkongen, typ. Skulle mycket väl kunna hända. Mina föräldrar skulle i alla fall behöva ringa polisen (har hänt en gång, då jag var benzoabstinent). Jag blir sådär adrenalinstark. När någon sedan försöker stoppa mig blir jag ännu mer galen. Ingen kan ju bara stå och se på så klart, men det blir än värre av att bli fasthållen. Men inget annat alternativ är väl möjligt? När jag flippade på PIVA två gånger under benzonedtrappningen fick fem knuttar hålla fast mig. Inget man vill skriva på sitt CV, direkt.

Minns det så märkligt tydligt. Kvinnlig läkare med polsk brytning:

- Om du inte lugnar ner dig så får vi ta till tvångsåtgärder!

XU002. Jag ligger på golvet bland jord och krukskärvor och äpplen med ett knä i ryggen och dessa händer, händer överallt. Vilka (psyko)minnen…

Och kommer polisen, ja då kör de mig väl till psykakuten. Jag har lovat mig själv att aldrig mer ha med slutenvården i stan att göra, de har inget att erbjuda förutom förnedring.

Ja se där, en liten konsekvensanalys fick jag ur mig också.

Det låter väl som att jag har som vana att flippa, men jag gör det bara vid extrema tillfällen, när det brister och jag ärligt talat bara gör, utan att tänka. Få se, ett glas i golvet på BUP, demolerade mitt rum där, flippa två gånger på PIVA och en gång hemma, kasta en kaffemugg i väggen i januari i år. Sedär, ett mönster kan skönjas. Hela fyra gånger har jag varit abstinent, i tre fall även fysiskt abstinent (vilket ju inte är en respektabel ursäkt, så klart). Glaset i golvet var under Diktatorns härskarperiod, då mitt självskadebeteende skulle botas med straffmetoder. Beundransvärt att det bara blev ett glas och inte Diktatorns ansikte… Demoleringen av rummet…ja, helgalen panikångestattack pga kaos på avdelningen.

Usch nej, jag vill vara belevad… Skäms alltid när jag har gjort sådär.

Tre gånger på PIVA var det, förresten. Uh, det är ju många flipptillfällen. Stabilt. Skäms när jag tänker på det nu. Varför skriver jag allt det här?? Kommer ångra mig sedan.

Först när spishällen gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet.

Att kategorisera händelser och analysera dess förlopp är ett utmärkt sätt för upprätning av spretiga tankar.

Och jag vet inte riktigt om jag vid dessa tillfällen har varit rasande eller förtvivlad. Tror på det sistnämnda. Kanske rasande förtvivlad?

Hehe, dessutom har jag börjat dissa min vid behovs-medicin. Jävla piller, tänker jag. Ni har allihop förstört mitt liv, jag hatar er. Avsmaaaak. Men i just denna stund vore vid behovs-medicin ett utmärkt alternativ :)

Och var inte oroliga, jag kommer varken att demolera huset eller kasta mig ut från balkongen :) Jag ska dricka en kopp stärkande kaffe, duscha och gå och vila, kanske somnar jag också.

Vi hörs! <3

Det där med att vara patient

images

Jag tänker ibland på det där sista samtalet med min psykläkare, i höstas, där hon ägnade en hel timme åt att förklara för mig att precis allt (som hon kunde komma på) var ett sätt för mig att klamra mig fast vid patientrollen. Vad menade hon egentligen? har jag tänkt.

Nu har jag kommit till något slags svar. Jag betedde mig mig fortfarande i vissa avseenden som en patient (men verkligen inte på de sätt som hon ansåg.) Grejen är att hon nog inte förstår vad det gör med en människa att vara patient under hela sin tonårstid (den tiden då man faktiskt försöker finna sin identitet). Sju långa år. Vad gör det med en människa att vara fråntagen all autonomi, bli betraktad som en sjukdom istället för en individ? Jag blev fråntagen mitt människovärde genom att bli betraktad som en undermänniska som inte förtjänar någon respekt, någon som man kan sparka på när man känner för det. Tror hon verkligen att det går så jävla snabbt att återhämta sig från det?

Jag tycker fortfarande att jag är mindre värd än ”friska” människor. Att jag är sämre än dem. För det är det som jag har fått lära mig.

Och just det där att bara vara en enda stor sjukdom med där allt man gör är symptom på sjukdom… Det blir som en självuppfyllande profetia tillslut. Jag blev en patient, ja. Det livet var allt jag visste. Jag glömde hur man levde på utsidan, i den riktiga världen.

Ibland kände jag mig som ett personnummer, haha. Allt jag rörde vid skrev dom mitt personnummer på, hehe, inte riktigt så kanske, men ändå. Mitt personnummer användes oftare än mitt namn.

Godbitar ur arkivet:

Att vilja ha en ny diagnosutredning är att klamra sig fast vid patientrollen (för vad spelar det för roll vilken diagnos man har?)

Jag har inte gett dig regelbundna läkarsamtal eftersom att det får dig att klamra dig fast vid patientrollen (spelar ingen roll att du ville diskutera medicinering osv)

Att vilja genomgå en neuropsykiatrisk utredning är att klamra sig fast vid patientrollen.

Att vara med i Hjärnkoll är att klamra sig fast vid patientrollen (!!)

Men nej, jag klamrar mig inte fast vid patientrollen, kära Ulrika. Jag försöker att släppa den. Try walking in my shoes. Jag lovar, du skulle snubbla redan efter ett par steg.

walking_in_my_shoes_by_Propaganda_Panda

Hatar mig själv för att jag älskade dig

Uhm, det här hade jag inte väntat mig. Jag fryser och svettas om vartannat, mina händer skakar, muskelryckningar in absurdum, ilsken, hjärnan varvar sig själv i 666 kilometer i timmen, baaah.

Fast på något sätt så finner jag styrka i att tänka på att tända av från benzo. Det här är bara en piss i Missisippi jämfört med det. Klarade jag av benzoavtändning så är det självklart att jag klarar av det här. Detta kanske bara varar idag. I morgon kanske det är borta. Dessutom så är jag hemma, här känner jag mig trygg, jag har min familj runt omkring mig.

Det värsta med benzonedtrappningen var faktiskt avdelningslivet. Personalen på piva såg mig (och alla andra patienter) som undermänniskor, inte medmänniskor, och jag var en liten manipulativ borderliner som skulle sättas på plats. Jag hade ett stort uppköttat sår på halsen som gick in till halspulsådern som inte gick att sy ihop för det fattades för mycket hud (det var anledningen till att jag ramlade ner till piva) och doktorn bestämde att jag inte skulle ha något plåster på. Så varje gång jag rörde en millimeter på huvudet så skar tröjkanten rakt in i min hals. Jag behöver knappast säga att det gjorde ont. Ni som tycker att jag får skylla mig själv för att jag själv gjorde såret kan gå någon annanstans och trycka upp era åsikter där solen aldrig skiner, jag kunde väl i alla fall ha fått ett plåster.

Personalen trodde inte på att jag var fysiskt abstinent, trots att jag höll på att frysa ihjäl samtidigt som svetten rann ur varje por, jag kunde inte hålla i en kaffekopp på grund av skakningar osv osv, för efter en vecka in i nedtrappningen så kunde jag inte längre vara fysiskt abstinent. Jag trappade ner i tre månader och det fysiska varade i tre månader. Ja, den stilen körde de på piva. Jag har fan lust att skriva i vilken stad det här utspelade sig, hänga ut varenda idiot med foto, personnummer och hemadress, men det vore en handling kommen ur oklar tankeverksamhet och man ska icke följa impulser födda ur raseri som egentligen är orsakad av något annat än det man tror ilskan kommer ur (helvete vilken lång mening). Jag är ju egentligen inte arg över detta.

Kändes lite bittert att det var psykläkarna som var anledningen till att jag behövde gå igenom detta helvete. Absurda mängder benzo på medicinlistan, och dum och naiv som jag var på den tiden så trodde jag att läkare alltid visste vad de höll på med. Personer med IPS är psykiatrins bottenskräp, så det känns ju också lite sådär att ha blivit behandlad som bottenskräpet när jag inte ens hade IPS. (Ingen borde bli behandlad som bottenskräp bara för att man har en viss diagnos!)

Och nu är jag hemma. Ingen slutenvård på tre år. Och visst är det jobbigt att inte fly längre, men ja, det är värt det. Jag har stöd från världens bästa familj. Det är det viktigaste.

Det gör ont i hjärtat att tänka på vad jag har utsatt dem för. Jag skäms. Att jag var så inne i min ångest att jag inte ens förstod att jag gjorde dem illa. Kan inte göra något ogjort. Har bett om ursäkt för allt, men det gör ju ändå inget ogjort. Nu är nu, det är väl det man får tänka på, och nu är det ganska bra. Trots allt.

Nu ska jag gå och rycka någon annanstans. Myoklonier is da shit!

Var god sparka tills jag är tyst

Ah, det här är anledningen till att jag inte vill gå till öppenvårdspsyk. Alla gamla sår rivs upp och en heligt förbannad vrede lösgör sig. De stal sex år av mitt liv och kommer dessutom undan med det, och nu har de en jävla massa åsikter om hur jag ska leva mitt liv. De fortsätter som vanligt och får fett betalt medan jag får försöka att pussla ihop delarna av mig själv, tack för att ni slog sönder mig.

Att psyk har erkänt att de gjorde fel och ”beklagar att det blev såhär” och allt som betyder så mycket för mig i vanliga fall (hur många felbehandlade har fått en ursäkt från den som felbehandlat?!) betyder ingenting när denna vrede exploderar.

Jag hoppas i alla fall att läkarna på psyk har lärt sig något.

Jag är inte arg nu. Ilskan lägger sig efter en stund, men jag blir förvånad varje gång dessa reaktioner kommer. Senaste gången var i augusti. Man får väl se det som lyckosamt att ilskan kommer i korta, mycket intensiva delar istället för att bitterheten konstant ligger och pyr under ytan.

Vore det inte konstigare om jag inte reagerade överhuvudtaget?

Sedan så vill jag ju inte vara utan läkarsamtalen heller, de är ju ändå bra. Kanske kan det bli lättare om jag förbereder mig på reaktionen som kan komma efteråt?

(Flickan hade drömmar och det kunde man visst inte ändra på.)

In our chaotic network

lightening-bolt

Läkarsamtalet gick bra. Inga förändringar med någonting, ny tid om 4-5 månader. Känns bra. El doctore sa åt mig att gå till vårdcentralen med såret, haha as if. Eller jo, ja, blir det inte bättre inom två dagar så ska jag gå dit. (Det varar värre än igår, uuh)

Det är jäävligt spänd stämning i detta hus just nu, och då blir jag jäävligt stressad. Jag liksom önskar att det ska bli en rejäl urladdning med skrik och sånt, för sedan är det över, väntan på en urladdning (som oftast inte kommer heller) är värre än själva urladdningen.

Så kände jag på psykintensiven också, sist jag var där (november 2010-januari 2011). Stämningen på avdelningen kunde liksom koka i flera dagar, och jag ville att personen i fråga skulle hoppa på den där idiotiska personalen som faktiskt, tro det eller ej, provocerade hen. Märkte den personalen, eller, det var två av dem, att något hen sa retade upp patienten så pratade idiotpersonaljäveln ännu mer om det ämnet. När patienten var rejält uppretad så sa personalen att nu får du lugna ner dig, annars får du en spruta. Ja, det var helt sjukt. Patienten nådde bristningsgränsen, gjorde utfall mot idioten, överfallsalarmet gick igång, tio pers hoppade på patienten osv osv.

Men sedan lade sig lugnet över avdelningen och man kunde slappna av. Sedan vore det ju hemskt om personal/patienter skulle bli skadade, men den som provocerar en patient med aggressiva tendenser skulle jag inte tycka synd om.

Så. Just nu önskar jag mig skrik. Har tagit en trevlig pillercocktail (obs, inget farligt) som gör att jag inte bryr mig särskilt mycket, även om jag ändå bryr mig, men inte lika mycket.

I övermorgon åker julpyntet på bloggen ut. Det ska bli skönt, även om det är fint.

EDIT: Nu har lugnet lagt sig över huset igen, utan någon urladdning med bråk och skrik :) Ni vet, julstress och nyårsstress kan förvandla de mest väna personer till smått fientliga människor ;)

Världen börjar på öppenvårdspsyk. Var den slutar vet jag inte.

Nu ska jag snart åka och träffa min psykoläkare, förlåt, psykläkare, i öppenvården. Vet inte alls vad jag/vi ska prata om, men det är bäst att åka dit när man väl har fått en av dessa dyrbara tider. Ska nog be om ett läkarutlåtande om sårtillstånd, så att jag slipper gå till förnedringscentralen, oj förlåt, vårdcentralen, menar jag ju. Förbannade infektion, den blir inte bättre. Snarare sämre.

Igår natt hade jag en skum dröm. Den utspelades sig på barnpsykavdelningen. Min kontaktperson J (för övrigt en mycket vän varelse) tryckte upp mig mot väggen och väste: Du klarade två dagar utan mat, A (patient) klarade en månad!

Eh…

Åderlåtning

En del som skär sig tycker att blodet som kommer ut är väldigt viktigt. Det onda rinner ut och lämnar efter sig en lättnadskänsla, som inte bara härrör från de transmittorsubstanser som utsöndras då man känner fysisk smärta (även för mig var det så). Hade det inte runnit ut blod så hade det varit värdelöst att skära sig. När jag reflekterar över det så kan jag inte låta bli att tänka på medeltidens åderlåtning. Många som lät sig åderlåtas mådde bra av det, och gjorde det regelbundet.

En av mina besattheter under åren som jag skadade mig själv var just att tömma mig själv på en mängd blod, men inte genom sår och skärande. Jag kände en enorm tillfredsställelse de gånger som jag ”lyckades”. Det var därför en läkare skrev i min journal att mitt självskadebeteende var bisarrt. Självskada som självskada tycker jag. Är det inte lika bisarrt att sitta med ett rakblad och slitsa upp sin egen arm?

Men det som är avvikande kallas ofta för bisarrt. Jag gillar det inte. Bisarrt har en sådan dålig klang, det låter som om man är en fullständigt vettvillig galning, farlig för andra och som borde låsas in på livstid. ”Bisarra” hallucinationer. De borde hitta på ett nytt ord för det.

Sedan så kan jag inte låta bli att undra om en del som lät åderlåta sig på grund av trötthet och/eller ledvärk led av hemokromatos. Då är kroppens järnabsorptionen ökad och man kan inte utsöndra järn, vilket leder till hög järnmättnad i blodet. Några av symptomen är just ledvärk och trötthet.

Och behandlingen för detta idag? Flebotomier! Man tappas på 400-500 ml blod en gång i veckan. En typ av åderlåtning, om man vill se det så.

Reader discretion is advised

Hehe, la till en textwidget högst upp till höger i bloggen. Sådär står det på tv ibland, typ när Uppdrag: Missbruk visas. Fast där står det givetvis ”viewer” istället för ”reader”. Den passar bra där tycker jag. En del människor blir oerhört provocerade av att vissa (där ingår jag, hehe) ”klagar” på psykiatrin. Jag ska minsann vara tacksam över att jag har fått vård! Hah, as if!

Jag är verkligen tacksam över att ha blivit utsatt för ”vård” som har gjort mig sjukare än vad jag var innan. Som har behandlat mig så kränkande att jag i perioder har ständiga flashbacks förenade med en stark känsla av skam och ångest. Jag är tacksam över att ”vården” gav mig mängder med mediciner (elva preparat på samma gång!) som helt uppenbart inte alls hjälpte mig och som gav mig så tydliga symptom på emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) att jag hade den diagnosen i fem år. Jag är väldigt tacksam över att jag ordinerades missbruksdoser Xanor och fick genomgå en vidrig avgiftning på en avdelning där personalen behandlade mig som skit. Jag är väldigt glad att jag fick en sådan fin psykolog på BUP, som verkligen hjälpte mig genom att under tre år ägna två sessioner i veckan (ibland varje dag) åt att kränka mig och nedvärdera mig.

Tycker ni verkligen att jag ska vara tacksam över denna vård? Jag önskar att mina föräldrar aldrig hade upptäckt min ätstörning och tagit mig till barnpsyk.

Inte ens psykiatrin tycker att jag ska vara tacksam. De stycken där de skriver att de faktiskt inte har tillräcklig kunskap är extra fina (på riktigt). Jag tycker om självinsikt. De fyra första är skrivna av psykiatrins chefsöverläkare som svar på mitt brev till Patientnämnden år 2012. Det femte är skrivet av överläkaren som skötte min avgiftning (det är för övrigt honom den första texten handlar om). Lång överstrykning då en självskada beskrevs och jag vill inte ge tips till andra som skadar sig =(

psykiatri1

psykiatri2

psykiatri3

psykiatri4

psykiatri5

Däremot är jag mycket tacksam över DBT-behandlingen och personalen där, och mot de (fåtal, tyvärr, särskilt på vuxenpsyk) psykpersonal som har bemött mig som en medmänniska. Glömmer er aldrig <3

Sedan blir vissa provocerade av det enda faktum att jag är psykiskt sjuk, haha. Hur orkar ni? Att hetsa upp er sådär kan leda till högt blodtryck och de medicinerna man tar mot det kan orsaka impotens och håravfall =O Ni ska vara rädda om er <3

”Disturbing language”, ja jag svär ju en hel del ibland ;)

Jag kan väl också meddela, så att en del besökare inte slösar bort sin tid (er tid är ändlig) att jag inte publicerar kommentarer vars enda syfte är att kränka. Jag publicerar inte heller kommentarer som endast är till för att marknadsföra er egen blogg. Så, nu vet ni det =)

Önskar er alla en god natt (även ni som inte förstår och ni som försöker trycka ner mig men inte lyckas särskilt bra, alla förtjänar en god natts sömn). Kärlek för alla, hat för ingen! (förutom för en person, men jag jobbar på att sluta hata den personen. Hat och förakt försurar själen).

heart

Skinkstek åååh neeeej

Kom just på att om två månader så är det tre år sedan jag senast var inlagd på psyk. 22 februari 2011 skrevs jag ut. Det känns riktigt bra. Och det är 2 år och 5 månader sedan jag senast gjorde mig själv illa. Det känns ännu bättre =) Hoppas att det fortsätter såhär, men det är jag 99,9% säker på. Jag kan så klart inte lova, precis som jag inte kan lova att aldrig mörda någon (sant, under rätt, eller snarare fel omständigheter så är vi alla potentiella mördare.) Det enda vi alla kan vara säkra på är att vi (när som helst) kommer att dö. Och det känns bra. Jag vill absolut inte vara odödlig, det låter hemskt hemskt. Anledningen till att jag försöker att leva mitt liv så bra som jag kan och göra och säga alla de där saker som jag vill göra och säga, är för att jag vet att livet är ändligt. Det är så fruktansvärt roligt med människor som säger ”om jag dör så…”!!

Ibland får jag lätta återfall i ätstörningen, det kan jag erkänna, oftast när det är kaotiskt i omgivningen eller inuti mig själv. Att stenhårt kontrollera vad man stoppar i sig ger en tillfredsställande känsla av total kontroll (även om man faktiskt har tappat kontrollen om man har sådan ångest över mat att man inte kan äta). Men jag överger snabbt mitt ätstörda beteende, efter bara någon dag, för jag vet att det gör mig sjukare. Får ännu mer ångest då, om jag ska vara ärlig, men det är en annan sorts ångest som är mer behaglig.

Förresten så satt jag och räknade lite kalorier för att se om jag får i mig det jag behöver. Nu förstår jag varför jag går ner i vikt =( 700 kalorier för lite per dag. Jag ser ju verkligen inte sjuk ut (än, inte många kilo till undervikt) men det är ju dåligt för kroppen och sinnet att få i sig för lite energi. Så nu får jag lägga upp en plan, hm hm. Jag är inte hungrig särskilt ofta och maten smakar inte bra. Det är först när jag blir alldeles svettig och darrig av lågt blodsocker som jag kommer ihåg att äta. Förut så åt jag efter klockan, nästan som på BUP med det där hemska mat-för-en-dag-schemat. Anledningen till att det inte är lika hemskt att äta efter klockan hemma är att jag kan välja vilken mat jag vill.

På BUP var de lite korkade, för på matschemat för ex. mellanmål stod det ”200 gram yoghurt med flingor” eller ”en smörgås med smör och pålägg”. Yoghurt var det till kvällsfika också, så jag åt samma jävla yoghurt tre gånger om dagen i 3,5 år. Jag var så trött på det att jag ville spy i tallriken. Och samma halvgräddade bröd med vattnig skinka. Varför tycker jag att de var korkade, jo för att de kunde väl ha haft fler alternativ, använda hjärnan lite. Jag har sett matscheman från ätstörningskliniker där det finns mängder med olika mellanmål att välja på, bland dem fanns även chips, smågodis, popcorn och sådant i angiven vikt. Och en viktig sak då man behandlar ätstörningar är ju att personen ifråga ska lära sig/våga äta all sorts mat (förutom leverbiff, så klart), då man kan tycka att viss mat är så ångestframkallande eller förbjuden att det inte går att äta den.

Fast när det serverades leverbiff så var personalen snälla och lät mig äta något annat. De åt inte heller leverbiffen. Lever kan säkert vara gott om man tillagar det på ett bra sätt, men sjukhusleverbiff är vidrigt.

Jag har inte ätit jordgubbsyoghurt sedan jag blev utskriven från BUP 2008. Jag äter inte ens yoghurt gjord på mjölk, för det påminner om hemska Yoggi. Sojayoghurt for the win! Äter inte kokt potatis heller, får alltför starka associationer till landstingets sega potatisar som serverades sju gånger i veckan. Hua hua.

Om någon säger ”skinkstek” så får jag en impuls att springa och gömma mig, hähä.

Haha, en sak kan jag faktiskt skratta åt, och det var när jag lyckades få tillåtelse att köpa Drömyoggi (för egna pengar), och min favorit var vaniljyoghurt med små chokladflingor i. När jag köpte dem så hade jag inte ätit själv på länge och det var ju personalen missnöjda med. När jag började äta igen så var de missnöjda med att jag åt ”godisyoghurt”. Men hallå, är det inte bättre att jag äter ”godisyoghurt” än att inte äta alls?

Jaja, inget är som att fnissa åt absurda svunna tider…

Nu får jag väl göra upp den där planen om vad jag ska äta så att jag får i mig tillräckligt.

Eller nä, först ska jag sova, så klart. (As if!)

Och kära nån så antalet sidvisningar per dygn har skjutit i taket (med min bloggs mått mätt). 02:14 och redan 25 sidvisningar =)

Ich habe mein Vokabelheft verloren

typsnitt-9nov

När man inte finner orden kan man alltid spela piano. Pianot pratar också, fast med toner. Ord? För det här finns inga ord. Inga greppvänliga formuleringar. Man kan också skära sig. Även det är ett sätt att uttrycka det outtryckbara, dock är det ett destruktivt och farligt sätt, och därför inget alternativ, men hade det här varit för tre-fyra år sedan så hade jag nog skurit mig istället för att spela piano. Ett sår formulerar en fråga, men är även svaret.

Förutom Månskenssonaten och Lacrymosa så övar jag på Tomtarnas Vaktparad. Det är tradition att spela den på julafton. Innan jag lärde mig piano så spelade min ömma fader den, det är en låt som går i arv (känn pressen!!) Det är en rolig låt, lekfull. Jag spelade den på julavslutningen i skolan i sjuan, få se, det var år 2003. Pianot hade nog inte stämts på tjugo år, det var så ostämt att det lät bra! Jag var i vanlig ordning jättenervös, men det gick bra. En vecka senare skar jag mig för första gången. Två månader senare upptäckte mina föräldrar Allt. Då exploderade allt. Kan tänka mig att under de tre åren som jag bar min hemlighet så packades alla känslor in i ett litet utrymme någonstans i mig, och när detta utrymme upptäcktes så flög dörren på vid gavel och allting stormade ut.

I BUP-psykologens utredning på mig står att läsa att jag ”kommunicerar via mitt självskadebeteende”. Var det så? Jag snittade för att stå ut, men förmodligen gav jag redan då omedvetet uttryck för det outtryckbara på det sättet. Det är så svårt att förklara hur det kändes inne i mig på den tiden, första tiden på akutavdelningen, innan jag började komma tillbaka till verkligen och mig själv. Jag vet inte alls själv hur jag var, jag minns inte så mycket, jag vet bara det som står i min journal. ”Vägrar ge ögonkontakt eller svara på frågor.” ”Ger ett tydligt autistiskt intryck.” ”Total avsaknad av ansiktsmimik.”

Enligt min kontaktsjuksköterska så brukade jag sitta på en stol och stirra framför mig i flera timmar.

Det jag minns var att jag var väldigt trött och frös mycket och att näringsdryckerna hade smak av citron. Welcome to reality.

Jag skulle vilja beskriva hur det kändes. Inte för någon annan, men för min egen skull. Eftersom att det inte går så spelar jag piano istället.

Nu ska ni få lyssna på Tomtarnas Vaktparad, som på tyska heter Heinzelmännchens Wachtparade (det är inte jag som spelar i videon!)

Och sömnen har samarbetat i natt. Tack så mycket, John Blund!

Diagnoser hit och diagnoser dit

Aah, jag går bärsärkagång snart. Vet inte om jag ska kalla det här huset för dårhus eller dagis. Bah. Jag måste flytta hemifrån snart. Jävlar, jag vill flytta i morgon. Fan för att allt måste gå så långsamt fram (men jag vill inte att det ska sluta som förra gången jag flyttade hemifrån). Men vid den här tiden nästa år så har jag förhoppningsvis en egen lägenhet. Jag satsar på det =)

Har mått bra idag, dock så är jag väldigt trött. Sover tolv timmar per dygn. När jag mår dåligt så går jag på adrenalin och är extremt stressad, när jag mår bättre så slappnar jag av och då kommer all trötthet…

Försöker göra klart de sista julkorten, nu är det bara ett kvar. Vill spy på dem, jag har hållit på i flera månader nu. På slutet så tröttnar jag, men man kan ju inte lämna ett ofärdigt. Då förstörs ju symmetrin, aaaaah, det är det värsta som finns!!! Jag får spunk av asymmetri. Som de fyra små snögubbarna som jag pysslade ihop förra månaden. Tappade bort en av träkulorna, som skulle vara deras händer, och jag hade inte fler av samma storlek, så en snögubbe fick händer av träkulor som var större än de andras! Får myrkrypningar av att tänka på det, jätteknäppt. Jag funderar fortfarande på att rycka loss alla träkulehänder som är av den mindre sorten och klistra på de större träkulorna. Eller slänga snögubben med de större händerna. Jag_står_inte_ut_med_asymmetri. Det är faktiskt ett problem för mig, för asymmetri skapar ångest och en massa extra arbete när jag ska åtgärda den förfärliga hemska förhatliga asymmetrin.

Åh, det är första gången någonsin som jag har berättat om min symmetrifixering. Jag har så jäkla mycket fixeringar och tvång som ingen vet om, som har funnits hos mig sedan barnsben. Eller jo, berättade om symmetrin för psykologen som gjorde en diagnosutredning på mig i somras. Genast skrev hon i utlåtandet att jag har tecken på tvångsmässig personlighetsstörning, så nu håller jag verkligen käften. Vill inte ha någon personlighetsstörningsdiagnos. Å andra sidan så skrev hon också att jag förmodligen har Aspergers och då kan man också ha symmetrigrejer för sig. Jag är så trött på diagnoser. ”Tecken på schizotyp personlighetsstörning” skrev hon också i utlåtandet. För jag typ tror på spöken, haha.

Jag är glad för min jätteluddiga diagnos ”förstämningssyndrom utan närmare specifikation”. Det är ungefär som ”psykisk ohälsa utan närmare specifikation”. Det passar mig perfekt. Det är svårt att stoppa in någon ospecificerad i ett fack!

Flopsy Kanin skulle i alla fall ha fått diagnosen ADHD om han hade varit en människa. Här attackerar han en äppelgren och håller på att halka ut på golvet.

flopsy28nov

Trust your strength, little soldier

head-up-baby

Jag har mått rätt så bra de senaste dagarna. Ingen förintande ångest eller grådaskig deppighet och (enligt mig) dystra framtidsutsikter, utan mer stabilt än tidigare. Att tycka att livet faktiskt är värt att leva. Framtidsplaner och förhoppningar.

Jag kraschade verkligen totalt i augusti, det har varit en lång väg tillbaka. Nära att få utmattningssyndrom, djupt deprimerad, i princip konstant förlamande ångest, självskadeimpulser in absurdum… Ibland var jag mycket rädd att jag skulle bli lika sjuk som tidigare, att det skulle bli många fler år inom slutenvården, självskadehandlingar och så vidare. Är stolt över mig själv att jag kunde hålla mig ifrån självskador, för fy tusan så nära det var ibland.

Angående inledningen, mått rätt så bra de senaste dagarna. Sen kväll/natt så blir det svårt. Mycket flashbacks när jag ligger oskyddad i sängen och försöker sova. Näst intill en krampande kropp när flasharna och ångesten de för med sig öser över mig. Det var länge sedan jag hade flashbacks, men allt har väl sin tid… Jag är helt övertygad om att de med tiden kommer att försvinna helt, att jag kommer att läka.

Det känns ju lite oroväckande att den psykiatriska vården under så många år kan behandla en patient så illa att man får PTSD. Jag tyckte först att det lät väldigt fånigt att få PTSD över så triviala saker, men de var ju egentligen inte triviala. Inte för mig. Jag tyckte inte ens att mina problem var värda att få kallas PTSD, men min terapeut var ju av en annan åsikt… När psykisk misshandel pågår så länge så är det egentligen inte konstigt att det lämnar spår i sinnet.

Jag förstod tillslut att man faktiskt kan få PTSD även om man inte har varit med om till exempel våldtäkt, tortyr, katastrofer, men häromveckan så hörde jag ett program på radio om mobbning på arbetsplatser. Vissa av dem som mobbats under en längre period har faktiskt blivit diagnostiserade med PTSD.

Tänk om vårdpersonalen kunde förstå hur allvarligt deras bemötande och handlingar kan skada en människa. En människa som de egentligen ska hjälpa. Tänker man på det så så är det ju rent förfärligt, men jag tänker inte låta dem krossa mig.

Såååå….huvudet upp och fötterna ner!

 

Connection lost

Scared to death. Jag är så rädd för att misslyckas. Jag är inte alls sådär smart som alla tror. Förstår inte alls hur jag ska klara detta, och så blir jag arg på mig själv för att jag vill så mycket men klarar så lite (än så länge). Jag vill bo själv och plugga heltid och ha ett jobb. Det jag klarar är: läsa ett ämne på distans. Ååh, döden för självkänslan.

Å andra sidan så kanske det inte är så konstigt att jag är lite handikappad. Jag blev inlåst precis i den där känsliga åldern då man börjar gå in i vuxenvärlden, lär sig att ta ansvar blahaha. Att vara inlåst och övervakad och fråntagen allt ansvar i sex år gynnar inte ens utveckling. Så jag kanske får förlika mig med att det tar lite längre tid innan jag kan flytta hemifrån och göra alla de där sakerna som jag vill (men HELL NO, jag har ingen lust att förlika mig!)

Jag lyckades somna tillslut inatt, i alla fall, vid fyra på morgonen, men sedan har jag sovit gott. Jag är varken fast i det svarta depressionshålet eller flyger i euforins blåa skyar, men jag hatar mig själv och vill ta Akineton. Det får jag inte.

Ordination för att råda bot på misslyckandeångesten: räkna matte.

math-word-problems